En tidning skrev att ”spela på sina instrument kan gruppen inte göra” och en annan menade att ”äldre stoppar bomull i öronen”. Många hade svårt för Träd, Gräs och Stenars trögflytande, mullrande och mustiga repetitiva gitarrmattor under 1960-talets slut. Samtidigt skapade de där och då en svensk föregångare till progressiv rock, även kallat krautrock, som senare skulle bli uppskattad världen över.
Den nya boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound, International Harvester – en kollektiv berättelse” ger bilden av ett stort gäng udda fåglar rotade i amerikansk hippie- och tvärtomkultur som etablerar sig som en del av musikrörelsen, samtidigt som de står utanför den. Idealet var en föreställning om att genom alternativt leverne komma närmare naturen. Intervjuer med medlemmar och personer nära gruppen varvas med affischer, poesi, bilder och tidningsurklipp.
– Vi var en ganska anarkistisk grupp, säger Jakob Sjöholm, idag 72, på förlaget i södra Stockholm där han signerar böcker på löpande band. Han är den enda originalmedlemmen som fortfarande spelar i den nya versionen av bandet, Träden. Initiativet till boken kom från personer utanför bandet som på olika sätt inspirerats av dem.
– En av tankarna var att boken skulle vara på samma sätt som vår musik. Den kallas en kollektiv berättelse, där alla var med och hade en del i det hela, säger Jakob.
Först bildades banden Pärson Sound och International Harvester, för att 1969 ombildas till Träd, Gräs och Stenar. Jakob Sjöholm var inte med i de tidigare banden, men hängde med gänget runtom.
– Innan jag var med i bandet satt vi hemma och lyssnade på indonesisk, indisk och arabisk musik. Det öppnade världar. När vi spelade kom vi på helt nya saker man kunde göra. Helt andra harmonier, skalor och allting, minns han.
Ett transtillstånd
Målet med musiken var att hamna i ett transtillstånd, den ska fungera sinnesutvidgande, vara fri och oformlig. Den skulle vara en antites till skivindustrins konformitet – kanske bäst sammanfattat i titeln på deras skiva ”Rock För Kropp och Själ”.
Under 1990-talet fick en ny internationell publik upp ögonen för bandet. De återförenades och turnerade i Europa, Japan, Ryssland och USA, där de spelade med bland annat Sonic Youth och Pavement.
– Unga människor och deras barn började dyka upp på våra spelningar, det var inte bara de gamla stötarna från vår tid. Det ändrade förutsättningarna för oss, säger Jakob Sjöholm.
Ni spelade hellre på bibliotek och museum än rockställen?
– Det fanns ju anknytningar till den världen eftersom Bo Anders och Arne Eriksson hade gått på musikaliska akademin och Thomas Tidholm var författare. Men det var en blandning av museer och fester på en leråker. Vi platsade inte på diskotek. De vi spelade för gick heller inte dit. Det var en sorts motkultur, det var det som var viktigt.
Opolitiska och säregna
De sågs redan i sin samtid som lite utanför, opolitiska och säregna, menar musikjournalisten Håkan Lahger som tidigare skrivit bland annat om den svenska progghistorien.
– De var en satellit i musikrörelsen, både som Harvester och Träd, Gräs och Stenar. De har alltid funnits som någonting utanför allfartsvägarna. Jag var inte med från starten utan kom in efter första Gärdesfesten 1970. Redan då betraktades de som förfäder till hela rörelsen. De kändes lite äldre, deras texter var oftast inte politiskt tydliga och deras musik var progressiv i ordets rätta bemärkelse, säger Håkan Lahger.
Jakob Sjöholm menar idag att de blev påhoppade för att de inte hade en tydlig politisk agenda.
– De tyckte att: va fan, ni är inte solidariska. Men vi kände att vi inte kunde ställa upp på allting. Vi hade en anarkistisk ådra som var ganska stark. Men sen var vi med på många demonstrationer för det ena och det andra.
I nutidens ögon kan de snarare ses som politiska idealister i hur de valde att leva sina liv. Bland annat flyttade större delen av bandet till en gård i Värmland och bedrev odling, som de sedan levde på under sina turnéer och bjöd publiken på för en symbolisk summa.
Det låter mera som en kulturförening än ett band.
– Ja, det var några som reste med och vi hade matshow. Vi hade två gamla folkabussar och vår odlade mat med oss. Däruppe i Värmland var det stora odlingar. Mycket utav maten som lagades på en lunchrestaurang som hette Fröet i Stockholm hade vi odlat själva. Vi körde ner lök, morötter och potatis dit, säger Jakob Sjöholm.
– De var många som pratade om att flytta till landet men de gjorde det. De levde som de lärde och tänkte, menar Håkan Lahger.
En brytningstid
Tillsammans med folkhemmets kollektivistiska och optimistiska framtidstro och 1960-talets öppna kulturklimat ökade intresset för alternativa levnadssätt, speciellt i den spirande ungdomskulturen, till och med The Beatles hade ju hakat på. Jakob Sjöholm beskriver tiden efter andra världskriget som en brytningstid för vad som var möjligt.
– Bara som vi såg ut var något helt nytt och alla värderingar om att man skulle göra saker tillsammans och bygga upp alternativa verksamheter. Man fick göra det själv annars hade det inte blivit någonting. Det har format mig jättemycket i hela mitt liv. Man kan inte vänta på att någon annan ska fixa det eller att man ska få hjälp, säger Jakob som – med de signerade böckerna i en kasse – pyser iväg från förlaget med sikte på ett museum i Stockholm för att ”fråga om de vill köpa in den”.
