Musiken läcker igenom betongen och hörs redan ute på trottoaren. I en studio, i botten av ett höghus i Solna, står ett band och spelar en riktig kultklassiker.
– Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt, staten och kapitalet de sitter i samma båt!
Leif Nylén som skrev låten för över 40 år sedan sitter på en stol och sjunger. Torkel Rasmusson står framför ett mickstativ, Tore Berger och Roland Keijser mitt emot med blåsinstrument. Tillsammans med några till var de kända som proggbandet Blå Tåget, och ”Den ena handen vet vad den andra gör” har fortfarande på 2000-talet korats som världens bästa politiska låttext.
Den och många andra klassiker, men också nya låtar, framförs live den ikväll, när Progglådan Live tar över scenen på Cirkus i Stockholm. Det är ett projekt som vuxit fram efter att ett samlingsalbum med samma namn kom 2013, och förenar just nu 25 musiker från ett dussin band. Vissa har spelat aktivt i 50 år.
– Något så här stort har aldrig gjorts förr i den här genren, säger Coste Apetrea, initiativtagare och gitarrist i Samla Mammas Manna.
Ville skapa något eget
Proggen ser vi idag som en kulturrörelse i Sverige från sent 1960-tal till kanske 1980, som del av en liknande reaktion över hela världen. Främst ungdomar omvärderade många uppfattningar, bröt mot normer och ville skapa något eget – för att få säga sin mening. Det yttrade sig i konst, fria teaterföreställningar, politisk aktivism och särskilt nya former av musik, och kunde beröra miljöfrågor, kvinnors rättigheter, Vietnamkriget, klassklyftor och mycket mer.
– Man hade erfarenheter eller samhällsfrågor att diskutera, med den stora vänsterrörelsen som bas. Och så var det massa saker som man plötsligt visste, och ville föra ut. Allt var ju liksom i rörelse, säger Leif Nylén.
Det är liv och rörelse i lokalen. Bakom en stängd dörr hörs höga trummor och orgel när Bo Hanssons tonsättning av Sagan om ringen repeteras.
Konserten på Cirkus beskrivs som en ”hyllning till den arbetande människan”, och som inspirerad av solidaritet. Det är ingen slump att den är förlagd till just 1 maj, samma år som Sverige går till fyra val. 40 år efter proggrörelsens höjdpunkt har Sverige på många sätt blivit ett annorlunda land, där många människor fått det betydligt sämre – med eller utan arbete.
En annan som medverkar på scen är Nike Markelius, trummis i Tant Strul och idag aktiv i sitt nya band Nike & Röda Orkestern. I januari 2013 skapade hon stor uppmärksamhet med en artikel i DN där hon skildrade livet som utförsäkrad inifrån, med vägen in i Fas 3 och förnedrande besök hos privata jobbcoachföretag. I samhället vi fått nu finns det också många fler exempel på kulturarbetare från proggåren som hamnat ute i kylan, som inte orkar fortsätta och lägger ner, menar hon.
– Det är nu som det verkligen så in i helvete skulle behövas en musikrörelse och kulturell kraftansamling. Men efter åtta års borgerligt styre har så många fler fått det tuffare, och folks fokus ligger mer på överlevnad snarare än att leva. Då finns inte samma tid för konserter och vernissager, och steget är längre för att kunna mobilisera krafter.
Fanns både jobb och bostäder
Livet har blivit betydligt svårare idag, förklarar Nike Markelius. Proggrörelsen hade visioner om att förändra samhället genom kulturen, men på den tiden var det lättare att vara oberoende och våga saker. Det fanns hur mycket jobb som helst, och bostäder. Nu är den nya generationen först med att ha det sämre än förut. Vad de kan sakna från sin ungdomstid är både framtidstron och sorglösheten, som gjorde att folk kunde leva i nuet.
– Och folks blickar på varandra har förändrats. Det är svårare att ta sig fram socialt, det är djupare klyftor mellan människor. Blir du hängande på fel sida den där klyftan är det ingen lek, det kanske inte ens står någon där och drar upp dig längre, säger Nike Markelius.
Men det måste också erkännas att proggtiden fick till några viktiga segrar. Kvinnorörelsen fick igenom fri abort. Upproret mot äldre generationer ökade medvetenheten för ungas åsikter. Och temporära segrar dök upp: Sveriges Radios musikdiskriminerande Tio i Topp stängdes ner, SVT visade inte Eurovisionsschlagern 1976, och proggrörelsen arrangerade en helt egen Alternativfestival. Gräsrötterna blev ett verkligt alternativ till den kommersiella musiken, menar Coste Apetrea.
– Kulturen kommer kanske aldrig att förändra samhället, men den uttrycker samhället där det är just då. Proggen kom till utifrån ett behov att göra något själv, att uttrycka sig. Det handlade om amatörism kontra elitism, som krattade manegen även för punk och rap.
Släpper nytt i höst
Just det är något som driver henne även idag, förklarar Nike. I augusti släpper hon en ny skiva, och den första singeln ”Håll högt” kommer just den 1 maj och premiärspelas på Cirkus. Den handlar om att fortsätta med kampen underifrån, att rösta rätt och rösta rött i september så att vi slipper Fredrik och Filippa.
Att Nike själv alltid varit punkare och inte proggare gör ingen skillnad – hennes värderingar ser likadana ut. Samma resonemang ligger bakom varför Coste även bett 27-åriga Tiffany Kronlöf medverka med sin och systerns Youtube-succé ”Så jävla PK”.
– De kallar sig revolutionära feminister, och verkar i samma anda fast utifrån deras verklighet och den musik de vuxit upp med. Det har jag älskat från första stund.
