Det är inte det att flickor saknas i barn- och ungdoms-litteraturen. Tvärtom. Av de 2 089 barn- och ungdomsböcker som gavs ut i Sverige år 2015 hade fler flickor än pojkar i huvudrollen. Tydligast var övervikten i de titlar som skrivits på svenska, där huvudpersonen i 55 procent av fallen var flicka eller kvinna.
Men litteraturhistorien inleddes ju inte i fjol. Det upplupna arvet ser annorlunda ut. Och tar man i beaktande alla de huvudfigurer som inte är av människosort, utan djur eller ting, är saken en annan.
Av någon anledning, som vi ska återkomma till, könas fiktiva djur i mycket hög grad som män eller hanar.
Nio av tio är män
En genomgång av Wikipedias listor över fiktiva djur inom olika arter (sådana finns för allt från gnagare till insekter) ger vid handen att genomsnittet ligger på uppemot nio av tio till förmån för hankön. Det gäller både antropomorfa djur, med åtminstone delvis mänskliga egenskaper, och sådana som verkligen är djur, eller gosedjur.
För att bara ta ett författarskap som exempel så befolkas Astrid Lindgrens värld av Lilla gubben, Herr Nilsson, Båtsman och Bamsen. Bland de mer människolika djur som är en ”han” finns Babar, Pelle Svanslös, kaninen Pricken, alla de kända björnarna: Bamse, Nalle Puh, Baloo, Paddington. Med många fler.
Många gånger har de ackompanjerande hustrur, döttrar eller andra kvinnliga följeslagare, men huvudpersonen är ett mansdjur. De arter där honor dominerar är de där honorna har har starkt särskiljande drag med unik betydelse för människan. Kor, som mjölkas, är exempelvis vanligare än tjurar och hönor, som lägger ägg, är vanligare än tuppar. Medan mer ”könsneutrala” arter som hästar, råttor, hundar, grisar, katter eller kaniner nästan uteslutande könas som män.
Sker också i naturprogram
På tal om barnlitteratur nämns ibland att det är smart av författaren att välja ett djur som huvudperson, eftersom det ger större frihet. Men inte ens djur går fria från strukturer. Att djur blir män är inte en företeelse isolerad till barnlitteratur, eller ens fiktion. Det är ett mönster som går igen i princip alla berättelser om naturen, och djurlivet.
Den natur vi människor möter är den vi själva konstruerar. I boken Naturlikt skriver genusvetaren Hillevi Ganetz om genus i tv:s naturprogram. Hanar beskrivs genomgående som aktiva och dominanta, honor som passiva och underordnade, konstaterar hon. Även när det är direkt fel ordnas naturen så.
Ett klipp där lejonhonor jagar förses med texten ”king of nature”, trots att lejonhanar sällan jagar över huvud taget. Naturprogrammens dramaturgi är ett exempel på vad Hillevi Ganetz kallar ”en kulturell bumerang”. Först kulturaliseras naturen enligt mänskliga normer – sedan används denna beskrivning av naturen för att naturalisera samma normer.
I skriften Genusperspektiv på biologi skriver evolutionsbiologen och genusvetaren Malin Ah-King att biologin, precis som medicinen, länge har haft hanar som norm. Även andra starka kulturella normer som tvåsamhet, heterosexualitet, familj och fortplantning överförs till djurvärlden. Det gäller litteratur, film, i serier och även på museer.
Sociologen Anna Samuelsson ägnade år 2008 sin doktorsavhandling åt hur djur och natur presenteras på naturhistoriska museer. Djur visas ofta upp i grupper som speglar en mänsklig kärnfamilj, med hanar placerade i framträdande och mer aktiva positioner, konstaterade hon. Exempelvis framställdes sjöelefanten på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm som en kärnfamilj, trots att utställningstexten berättade att ”hanarna har harem på upp till 50 honor”.
Kulturell bumerang
Naturen får inte se ut hur som helst. Den ska se ut som vi är vana vid att saker är, och, i nästa led, bör förbli. Det är denna kulturella bumerang som kastas gång på gång även när det gäller barnlitteraturen och fiktionen i stort. Vi är så vana vid att det är män som räknas, de som gör saker, att de tilldelas de aktiva rollerna även när det råkar vara frågan om björnar, katter eller råttor.
