– Ett ansikte utan kompromisser. När du menar som mest allvar, har som minst distans till det du sysslar med, och tar i så inåt helvete, då är troligtvis ditt face som mest Power Face. Allt det är saker vi som band vill representera.

För någon som inte kan så mycket om hetsig rock, hur skulle du beskriva er musik?

– Som en wrestlingmatch mellan Ramones och Metallica i ett ockuperat hus i norra Italien 1986. Eller så skulle jag säga att vi spelar snabb punk med hårdrocksinfluenser. Jag vet inte vad som är mest begripligt.

”Door slammed shut” – dörren är en välanvänd metafor inom popkultur. Varför är det så, och vad vill ni säga med er dörr?

– Dörren är en så stark symbol för att den på samma gång representerar både nya möjligheter, och risken att aldrig kunna återvända till det som varit. Det finns något oerhört dramatiskt i den tankefiguren. Därför är den också så väldigt lockande att knyta an till, oavsett om det görs i film, litteratur eller musik. Oavsett om det är barnen i Narnia, John Wayne i ”The searchers” eller Discharge i låten ”The possibility of life’s destruction” så blir passagen genom dörren alltid intressant just på grund av hotet om att aldrig kunna återgå till samma plats och tid. Det är den dynamiken jag hade i bakhuvudet när jag skrev texten. Dörren som en punkt utan återvändo.

Du har nyligen övergett Stockholm och flyttat hem till Örnsköldsviks ödemarker. Varför då?

– ”Ödemarker” är inte helt rättvist. Du menar väl ”Öviks pre-apokalyptiskt industriella granskog, med tillhörande ishall”? Det korta svaret är att jag längtade hem på ett sätt som är svårt att rationalisera eller intellektualisera. Ett längre svar är, och det här låter klyschigt och bajsnödigt, att jag under lång tid kände att jag ville ge något tillbaka till den plats som gjorde mig till den jag är. Om jag startar ett band, sätter upp en hardcorespelning, skriver ett fanzine eller driver en distro i Örnsköldsvik så är chansen stor att det inte är jättemånga andra som gör just det. I Stockholm tycker jag att allt sånt, att hålla på med kultur överhuvudtaget, lätt kan kännas som att hälla små, små vattenglas ut i ett stort, stort hav. Utbudet är så enormt och konstant. Utanför storstadskontexten blir utövandet av subkultur meningsfullt på ett mycket mer konkret sätt.

Svart läder och bilromantik! Hur lirar det ihop med en accelererande klimatkris? Ska inte rocken ta sitt miljöansvar?

– Först och främst så ”ska” inte rocken, och framförallt inte punken, göra någonting. Om rock slutar att handla om eskapism, frihetslängtan, att bryta vardagliga mönster, så kan jag personligen lika gärna lägga ner all fritid och börja jobba 200 procent på biblioteket istället för mina nuvarande 100 procent. Det gäller all konst och kultur. Det måste få representera något större än ansvar eller estetiserade kommunikationskanaler. Nu förnekar jag inte på något sätt att klimatkrisen är en kris. Den finns i bakhuvudet hela tiden. Men om man går in med inställningen att det är små punkband och konsumenter som ska lösa problemen mänskligheten står inför, ja, då blir det bara nyliberal smörja av alltihopa.

Ska kulturen få statliga coronapengar?

– Självklart. Jag tycker, bokstavligen och på fullaste allvar, att det inte finns någonting som är viktigare än att människor har möjlighet att utöva och ta del av kultur. Innebär det att det är rimligt att de pengarna går till artister med feta villor i Nashville istället för till arbetslösa ljudtekniker? Självklart inte. Men ett för stort fokus på den inbillade motsättningen riskerar också att missa den viktigaste poängen: om vi har råd att betala för stora företags snedsteg och felräkningar så har vi råd att stötta kulturutövare ekonomiskt. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.