För att förstå vad som är i görningen måste vi förstå vilka, eller snarare vad, Laibach är. De är nämligen inte vilket band som helst utan en del av ett slovenskt kollektiv, Neue Slowenische Kunst (NSK) som sysslat med gränsöverskridande konst sedan början av 1980-talet. Bland annat fick NSK Jugoslavien att sluta fira den avlidne diktatorn Titos födelsedag 1987, efter att ha orsakat skandal med en subversiv hyllningsposter.
Laibach var även det första bandet som spelade i Sarajevo efter att inbördeskriget i forna Jugoslavien formellt upphört. Deras säregna musik har appellerat till många och fått stor spridning: före kommunismens fall var de den bäst säljande öststatsgruppen av alla i väst, skriver musikprofessorn S. Alexander Reed i boken Assimilate – A critical history of industrial music.
Stoppade i Ryssland
Laibach, som för den stora massan kanske är mest kända för att ha spelat in mäktiga coverversioner av bland annat Europe- och Queenlåtar, är dock inte välkomna överallt.
Så sent som i november förra året meddelades att de inte fick spela i Ryssland eftersom de provocerar kyrkan genom att ”glorifiera våld och djuriska instinkter och bryter mot all moral och alla religiösa normer”. I ett pressmeddelande skrev Rysslands kristna center för mänskliga rättigheter att ”den nämnda rockgruppens verk är uttryckligen sataniska”, och påpekade att Laibach har gjort en cover på The Rolling Stones klassiker ”Sympathy for the Devil”. Men i Nordkorea finns inga religiösa fundamentalister.
”Alla har en liten Hitler därinne”
Så vad är det som provocerar med Laibach? Främst är det hur de använder sig av hård totalitär estetik, både musikaliskt och grafiskt, och det är svårt att inte få associationer till diktaturer som Nazityskland, Sovjetunionen och fascismens Italien vid en första anblick. Men det finns en aspekt av detta som den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som skrivit förordet till Alexei Monroes Laibachbiografi Interrogation Machine, kallar ”överidentifikation”. Det är en psykoanalytisk term för ett identitetsskapande som är så överdrivet att det blir absurt, och som enligt vissa har en omstörtande potential.
I en intervju jag gjorde med gruppen 2011 sade de så här om att bli anklagade för fascism: ”Laibach kan inte bli provocerade och försvarar sig inte. Men vi kan vara så mycket fascister som du vill att vi ska vara. Det är lätt, alla har en liten Hitler gömd någonstans djupt därinne. Å andra sidan, med tanke på perspektivet med den nuvarande ultraliberala ekonomin och konservativt politiskt styre så låter fascismen nästan som en romantisk komplimang.” Ett typiskt Laibachsvar ...
Norsk dokumentärfilm
De två spelningarna i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang i augusti arrangeras i samarbete med den norske filmskaparen Morten Traavik, som ämnar spela in en dokumentärfilm om den historiska händelsen. Traavik har tidigare samarbete med Nordkoreas regim i bagaget och säger till den oberoende nyhetssajten NK News att han hoppas att konserterna ska öka förståelsen mellan olika länder genom ”kulturell diplomati”.
Inte första västerlänningarna
Även om konserten är historisk så är Laibach inte de första västerlänningar som bjuds in av diktaturen. Den kände djurskötaren ”Skansen-Jonas” Wahlström har till exempel varit regimens rådgivare i djurparksfrågor under många år. Han har sagt i intervjuer att han inte tar politisk ställning utan vill se till att djuren har det bra.
Hur konserterna ska genomföras i praktiken, och vilka som ska få uppleva dem, är än så länge oklart, men Laibach har via sin hemsida låtit meddela att de håller på att öva in nytt material, som knappast gör situationen mindre absurd: de kommer att spela låtar från musikalen Sound of Music.
