– Texterna till Franska Trion och även min poesi kommer med en gång. Som en blixt. Sen skriver jag bara ner det och hör musiken. Det är rätt mysko faktiskt, säger Matti Ollikainen på sitt milda och lite tystlåtna norrländska vis.

Korta repetitioner

Arrangemang och komp av bandet är ingen direkt tidskrävande process det heller. De repeterar en eller två gånger, och sen är det färdigt att spelas in.

För konsertbesökande göteborgare började Franska Trion bli en ”grej” under andra halvan av 00-talet. Mannen med den säregna rösten, säregna scennärvaron och lika säregna texterna stod minst sagt ut i bruset. Senast ETC Göteborgs kulturreporter och huvudpersonen själv slog sig ner i hans lägenhet i Olskroken så rörde sig samtalet mycket kring den polariserande effekt det där säregna kunde ha på publiken, men även recensenterna. Ofta ris eller ros, sällan ljummet. Matti Ollikainen själv störde sig inte en sekund på överkryssade betyg eller annat, utan tyckte det var fullt naturligt. Han glädjer sig hellre åt alla som gillar dem.

Inslag i På spåret

I slutet av november startar årets säsong av På spåret, SVT:s flaggskepp som bänkar oerhörda mängder tv-tittare. Gissningsvis blir Franska Trion ett nytt inslag för många hemma i stugorna, men Matti Ollikainen blev inte överraskad av förfrågan ändå.

– Inte jätteförvånad. Men det var ju roligt.

Han kan förstås inte avslöja något kring låtar eller gäst­artister, mer än att de fick vara delaktiga i hela processen.

– Jo vi fick vara med och tycka till. Vi fick välja låtar, men det fanns ibland förslag. Vi hade samtal, men stor frihet.

Hur var det att spela covers istället för eget material då?

– Nej, men det är ju bara roligt.

Ser du det som någon form av kvitto på folklighet det här, att fler kan upptäcka er nu?

–  Jo, verkligen. Det är säkert fler som kan få reda på vilka vi är. Det är väl jättebra. Trevligt om fler gillar det.

Matti Ollikainens ordflöde är som synes inte riktigt lika rikt i intervjusvar som i låttexter eller poesi. De skrivna orden kommer man dock snart kunna ta del av i boken ”Trasiga toner”. Där varvas texter från Franska Trion med självbiografiska delar från Matti Ollikainens barndom och uppväxt i den lilla byn Ullatti utanför Gällivare. Att skriva essäer var inget han gått och funderat på själv.

– Nej, faktiskt inte. Jag tänkte nog inte skriva på det sättet. Poesi, låttexter, lite bloggande är det jag skrivit. Men det var förlaget som frågade, vilket var väldigt kul.

Kom orden lika enkelt i bokform som när du skriver låttexter?

– Boken var mer mysigt arbete att hålla på med då och då. Helt på ett annat sätt. Det går snabbt det också, men ändå mer utrymme för att fundera och tänka. Jag har skrivit ganska improvisatoriskt och förhållit mig lite på samma sätt som med texter att jag inte gärna går tillbaka och ändrar. Men det är inte riktigt samma mystiska process.

Har det gett mersmak?

– Jo, faktiskt, absolut. Det var roligt att ha något att pyssla med. Bra nu i coronatider med, att jag kunde hålla på med min bok.

”Populärmusik från Ullatti” tänkte jag som rubrik, när jag fick höra att det var en bok om din uppväxt. Är det roligt, eller har du fått höra det massvis?

– Haha. Nej, det har ingen sagt faktiskt. Det var ju roligt.