Som 18-åring fick Françoise Hardy sitt genombrott inom den franska yé-yé-scenen – ett slags galliskt svar på den anglosaxiska rock'n'rollen. Hon växte upp under blygsamma förhållanden; hennes mor tog ensam hand om vårdnaden av Hardy och en yngre syster, hennes välbemedlade far var gift på annat håll och hade föga samröre med sina döttrar. 

Permanent förnedring

Hardys uppväxt var olycklig och präglad av ensamhet, i den katolska skolan Institution La Bruyère led hon av klassavståndet mellan henne och de i övrigt socioekonomiskt privilegierade eleverna. I sin självbiografi skulle hon senare skriva att skoltiden för henne förknippades med känslor av ”permanent förnedring” som lade grunden till den allestädesnärvarande förnimmelsen av skam som skulle följa henne genom livet.   

I de tidiga tonåren började Hardy, under intryck av Radio Luxembourg, till ackompanjemang av gitarr skriva sina egna låtar. 1961 blev hon en del av skivbolaget Disques Vogues artiststall och slog följande år igenom med den egenskrivna balladen ”Tous les garçons et les filles”, och hon runt den här tiden toppade hon även den franska singellistan ”Le temps de l'amour” och ”J'suis daccord”. 

Att Hardy skrev sina egna låtar utgjorde ett för sin tid tydligt normbrott. Det var först med The Beatles som det blev kutym att artister skulle framföra eget material. 

Hardy var också tidig med att ta kontrollen över produktionen av sin egen musik – hon gav senare uttryck för sitt förakt för nivån på musikerna som spelade på hennes tidigaste album – och under kulmen av ”the British Invasion” kom hon att spela in det mesta av sina låtar i London där hon kunde avvika från den ”mekaniska musik” som hon förknippade med den franska popscenen. 

Sinnebilden av French chic

Redan 1963 fick hennes musik stor spridning i Italien, Spanien och Portugal och två år senare banade singeln ”All over the world” väg för henne i länder som Storbritannien och Australien. Utanför Frankrike kom hon emellertid framför allt att bli känd som stilförebild. 

Under 1960-talet betraktades Hardy – som på samma gång var känd för sin reserverade offentliga persona – allmänt som sinnebilden av ”French chic” och ”den moderna kvinnan” och hon omsvärmades av celebriteter som Mick Jagger, Brian Jones och Bob Dylan; den senare skrev bland annat kärleksbrev till henne. 

Hardys musik var konsekvent melankolisk. I en intervju med the Observer 2018 slog hon i samband med släppet av hennes sista album, Personne d’autre, fast att det ”en person sjunger är ett uttryck för vem personen är. Som tur är för mig är de vackraste låtarna inte glada låtar. De sånger vi minns är sorgsna, romantiska sånger.” 

Under 1970-talet rörde hon sig alltmer bort från den renodlade popmusiken och inkorporerade folkmusik, jazz, blues och bossa nova i sina låtar.   

Vid sidan av musiken var Hardy modell för Yves Saint Laurent and Paco Rabanne, hon spelade i flera filmer och skrev böcker om astrologi. Politiskt såg hon sig som en centrist, hon vände sig mot vad hon såg som marxistiska tendenser i det franska samhället och var anhängare till Emmanuel Macron.

Med musikern Jacques Dutronc fick hon 1973 sonen Thomas. Françoise Hardy blev 80 år.