Jag skäms för det här, men egentligen hade jag bara tänkt slinka förbi PJ Harvey för att se R.E.M (!) på Roskildes stora scen. Inte för att jag gillade dem så mycket utan mest för att det var en konsert som det talades om. Jag försökte lämna PJ Harvey-konserten flera gånger, men varje gång på väg därifrån hörde jag ett nytt intro till en låt som var en magnet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När låten The community of hope släpps i mars 2016 är det tydligt att det öppet omvärldspolitiska spår hon slog in på med Let England shake 2011 inte var tillfälligt. Med den skivan tog hon ut en ny riktning, där hon själv inte längre var navet. Hon skrev om Englands krigshetsande historia och sitt äckel över den. En historia som inte på något sätt är passerad utan klingar välbekant både i Irak och i "Britain's war on terror.
När jag lyssnar igenom hennes låtkatalog är det tydligt hur hennes integritet har påverkat musiken. Hur den på ett extraordinärt sätt står fri från tiden, att det går att lyssna på Dry från 1992, och känna att den är så nu. Att det inte finns något vare sig i musiken eller produktionen som åldrats på det där plågsamma sätt som det mesta andra som jag lyssnade på under 90-talet har gjort.
Hästar, depression, begär. Allt det här är också hon. Och ändå har hon alltid varit så mycket mer. Som att ingenting och ingen kan tvinga in henne i något som hon själv inte har bestämt. Hon har heller aldrig dolt det destruktiva, det är bara det att hon använder sig av det på ett sätt som bara gör henne mer sammansatt. Som att säga: Jag kan vara allt det här, samtidigt.
För ingenting av det där har definierat henne. Inte destruktiviteten, inte männen. Inte Nick Cave, inte Vincent Gallo. I tackordet till Uh huh her (2004) skriver hon ”Very special thanks to Vincent Gallo” och skivan inleds med låten The life and death of Mr. Badmouth, där hon uppmanar låtens du att tvätta sin mun med tvål för att få bort alla de fula orden som kommer ur den. Så var det Nick Cave. Sällan har heteroattraktion varit mer tilltalande än i deras gemensamma video till låten Henry Lee. En video inspelad i en tagning, där laddningen är så stark att den knockar den som tittar.
Hon existerar alltid i sin egen rätt. Som hon själv uttrycker det i låten Who the fuck:
”I’m not like other girls. You can’t straighten my curls.”
Men hon har också, på ett sätt, en attityd som om hon bara skitit i att hon är kvinna. Men det är helt omöjligt att göra henne till en förebild för en individualistisk feminism. Hon har talat till för många för det.
Att ha ett begär som bränner inombords och äga det själv. I dag, när det finns en stark ström av kvinnor i kulturen som ägnar sig åt att sätta kvinnors sexualitet i centrum kanske det inte låter så omvälvande. Men då, tidigt 90-tal, fanns det inte många som hon. Ingen Silvana Imam som hade skrivit Ta av dig. Det PJ Harvey gjorde var att konsekvent, både i musik och framträdanden, gestalta ett våldsamt begär, som utgjorde det en fullständig självklar del i att vara kvinna. Som i This is love, vilket är en titel som för övrigt också visar på hennes ofta bortglömda humor, där hon inleder med ”I can’t believe life’s so complex, when I just wanna sit here and watch you undress”.
En annan sida hos henne är att hon vägrat alla kollektiv. Hur stora ansträngningar som än gjordes för att skriva in henne i Riot grrrl-vågen så var hon inte där. Hon får mig att tänka på författaren Anne-Marie Berglund, också hon djupt politisk med en särskild blick för kvinnors begär och med ett enormt behov av att skriva sig till en plats i världen. Ann-Marie Berglund beskrev en gång sin hållning till politiska kollektiv som påminner mig om PJ Harvey: ”Jag är som ett flygblad i mig själv.”
Jag läser inlägg i en chatt, där någon inte fattar varför PJ Harvey är en lesbisk favorit och får svaret: ”Harvey is a dykon”. Andra avfärdar henne som för mansorienterad, för heterogitarrockig. Men särskilt skivan Is this desire? (1998) har varit i centrum för queera läsningar. Som i Lori Burns och Mélisse Lafrances bok Disruptive divas: Feminism, identity & popular music (2002), där det heterosexuella och det queera begäret i hennes texter utforskas. Hon kanske kan omfatta allt det.
När hon gör promotion för Let England Shake sitter hon i soffan hon Skavlan. Det är rätt plågsamt, bara han och hon på samma bild får det att krypa i mig. Hon pratar om att det är först nu som hon känt sig redo för att göra en mer tydligt omvärldskommenterande politisk skiva. Att hon inte tidigare varit politiskt på det sättet. Samtidigt har hon fått sin feministiska ikonstatus genom att göra det personliga politiskt – fast det är en så slentrianmässig beskrivning att PJ Harvey nog inte skulle vilja befatta sig med den. Att hon så längre vägrat det påbjudna tänker jag har hållit henne från det rakt uttalade politiska. Men med Let England shake tog hon steget.
I The Community of Hope beskriver hon ett fattigt område i Washington DC, Ward 7. I slutraderna upprepar hon ”They’re gonna put a Walmart here”, som för att fråga om utveckling av ett område och mer kapitalism måste gå hand i hand. Hon har fått kritik från lokala politiker, för att ge en schablonbild och göra sig skyldig till ”misrepresentation of the area”. Trots en kritisk inställning till hennes låt använde en annan lokalpolitiker ändå hennes textrad om bristen på “sit-down restaurants” i sin politiska kampanj. Att PJ Harvey nu har blicken ut mot världen gör henne mer öppen för kritik. Det för med sig ett ansvar gentemot andra, med allt var det innebär av människors reaktioner mot hennes representation av dem. Där är hon nu, mitt i det politiska.
