– Upprinnelsen är att när militären ville sälja Känsö så hittade en Brännödam ett urgammalt dokument i stadsarkivet där det stod att Brännöborna bara hade lånat ut Känsön till militären. Det stämmer, till vissa lagfarter på Brännö hör en del av Känsö. Men. När militären ville sälja så stod det en blänkare i GP om att en shejk hade lagt bud på Känsö. Sedan dess har man inte hört något mer av detta, men själva grejen är något som får manusförfattare att lägga sig på rygg och sprattla med benen, konstaterar Tove Wiréen.

Ensemblen sattes samman inför förra årets fars och är sånär som på en musiker densamma i år. Målet med årets föreställning är att lyfta integration. 

– Det springer ur en maktlöshet i det som händer i Sverige i dag, att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen som blir större och större. Det är vi och dom, och klyftorna ökar. Och det är identitetspolitik och kulturell appropriering – det är svårt att prata om det här när man är en vit person och vi i ensemblen är helvita allihopa, men vi upplever det förstås också som ett problem att rasismen flyttar fram sina positioner och vi behöver också rota i det här. Vi lånar farsens form för att föra fram ett budskap. Vi kan inte föra en rasifierad persons talan, men vi kan tala om vad som händer i oss som vita cis-människor, om vår vanliga vardagsrasism, driva med de idiotiska stereotyperna och vår egen korkade inställning samtidigt som vi hoppas att skrattet ibland ska fastna lite i halsen, säger Tove Wiréen som konstaterar att Brännö liksom hela Göteborg är väldigt segregerat. 

Utöver henne och de redan nämnda manusförfattarna medverkar Åsa Gustafsson, Harald Treutiger, Martina Jakobsson och musikerna Petter Eriksson och Emma Augustsson på scen.
Ensemblen har funderat på vad den kan göra åt att den är helvit.

– Jo. Det frågar vi oss hela tiden. Jag har inget bra svar på det. Det är något som vi försökt göra något åt, men vi har inga stålar så alternativet hade varit att peta någon i år. En anledning – som dock inte är någon ursäkt – är att det är något som kommer med segregationen att vi är så ointegrerade. Det svåra med en struktur, när man vill förändra den, är liksom att man är en del av den. Det är hela tiden en kamp som fortsätter. Vi måste prata om att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen – vad fan har de där att göra? Det är ju gräsligt. Samtidigt tycker vi att det är jättetråkigt med plakatteater. Det vi gör är allvar, men inte allvarligt. Att skratta åt eländet och förlöjliga våra rädslor så vi ska glömma bort att ha dem. Spräck trollen! säger hon.  

Den politiska farsen spelas på Brännö varv under juli månad. Förra årets föreställning sågs av ungefär 3 000 personer. Tove Wiréen väntar sig att Brännöborna och förra årets publik kommer tillbaka även i år. 

– Jag tror att den kulturintresserade medelklassen kommer och tittar. Det är på sätt och vis dem vi vänder oss till. Fast jag hoppas att kanske någon annan kommer och ser att de där cispersonerna kommer för att skratta åt sig själva. Vad jag vet är det ingen annan som spelar nyskriven politisk fars i Sverige i dag och jag tycker att det har saknats under några år. Man kan använda det till att peka ut jobbiga grejer i samhället. Vi är och vi spelar vita cis-människor med vanligt förekommande funktionsuppsättning. Men jag tror att andra skulle kunna ha roligt också, säger hon. 

Fotnot: En cisperson är en person vars könsidentitet genom hela livet är tydligt manlig eller kvinnlig, reds anm.