”Oförmögna till kärlek// men lika oförmögna till hat// ligger världens stenar// tigande i regn, hetta, snöfall.// Ett med jorden, himlen, vinden.// Jag känner för dem.” skriver han i en dikt. 

Han skrattar själv lite åt det där draget. Att se gråsten som föredömen. Likväl hittar han tröst i tingen som genomlevt biljarder år. 

– Berggrunder. De bara ligger där. Det något ganska vilsamt i att tänka på det, säger han några dagar senare.

Det melankoliska grundstråket har Göran Greider levt med sedan tonåren; känslan av meningslöshet som drar igenom kroppen med jämna mellanrum. ”På mitt sjukrum lyssnar jag på Charlie Parker// Det är stråkarna där som möter saxofonen, det är den mest vemodiga musik jag vet”, skriver Göran Greider i boken ”Barndomsbrunnen” (2021) om sjukdom och minne.  

Inlagd på canceravdelningen föll han igenom sig själv och lät tankarna vandra i det förgångna. Han mindes gymnasietiden, känslan att vara en främling i sitt liv. Kom ihåg hur han hittade poesin att fly in i, hur han läste Baudelaire och Göran Sonnevi och hittade hem. 

Melankolin gör att all hetsighet lägger sig

Med lite distans till pubertetens känslostormar tycker tycker Göran Greider idag att melankolin är förtalad. 

– Av de fyra temperamenten så är melankolin nästan behaglig, säger han och syftar på den romerske läkaren Galenos (129 – 201) teori om hetsiga koleriker, gladlynta sangviniker, svårmodiga melankoliker och tröga flegmatiker, som alla har överflöd av olika vätskor i kroppen.
I melankolikern dominerade den svarta gallan, menades romaren. Men all form av nedstämdhet måste inte sjukdomsförklaras, säger Göran Greider.

– Jag har till exempel alltid tänkt att att det finns en friskhet i att erkänna att man är politiskt deprimerad. Melankolin gör att all hetsighet lägger sig. För mig är det en typ av eskapism som inte utesluter att man tittar på världen. Man sjunker ner i något åskådande av tingen och ger upp, för att kunna gå vidare.

I boken ”Melankoliska rum”, ritar idéhistorikern Karin Johanisson en historisk karta över känslorna som ingått i begreppet genom århundradena. Hon slår fast att melankolin är så bred så att man borde prata om det i plural; ett känsloregister som rymmer allt ifrån total likgiltighet till leda, själslig hemlöshet och ångest. Men melankoli kan även ses som en motbild till de ideal vi strävar efter idag: kontroll, styrka, hälsa, passion och entusiasm, noterar hon. 

Håller du med om att det finns en subversiv kraft i melankolin?

– Ja. Vi har ju till exempel ett samhälle som är helt inriktat på tillväxt. Allt ska maximeras, bli större och öka. Då fungerar melankolin som en motbild. Det ligger något subversivt i att säga att nej, jag vill inte ha den där tillväxten, jag vill inte vara med på allt det här.

Nej till pepp

”Känslan växer. Det finns ingen väg ur detta krisande samhälle. Jag tror att den klaustrofobiska känslan idag är mycket stark.” skrev Göran Greider nyligen i en ledare i Dala-Demokraten. Här beskrev han en utbredd politisk depression i alla politiska läger, som förstärks av det dystra nyhetsflöde som möter oss varje dag; kriser som läggs på varandra. ”När nyhetsprogrammen tonar bort sitter man ofta utslagen framför TV:n.” konstaterade han i texten som fick uppskattande reaktioner. 

– Många tyckte att det fanns en befrielse i att jag uttalade det där, säger han.

Den ”upp-peppande” tonen ger författaren inte mycket för i det politiska samtalet. Han tar Johan Ehrenbergs ledartext ”Gå inte på den depressiva lögnen om alltings jävlighet” (9/11) som exempel.  

Du kan ta emot saker på ett annat sätt än om du hela tiden är positiv och framåtsträvande

– Jag började läsa den men kände att nej, det här är inte min grej. Jag tror mer på linjen som Gunnar Ekelöf uttrycker: ”Det som är botten i dig är också botten i andra”. När man till slut når nollpunkten finns det ju en egendomlig samhörighet i det. 

Under antiken knöt Aristoteles ihop melankoli med intellektuell storhet. Tror du att de svårmodiga känslorna är kopplade till skarpsinne – att man kan se melankoli som en väg mot djupare insikter?

– Ja,  det måste jag ju faktiskt säga att jag tror. Det låter ju väldigt storvulet, men det är ju en form av ärlighet helt enkelt. Melankolin är ju osystematisk också på något vis, du kan ta emot saker på ett annat sätt än om du hela tiden är positiv och framåtsträvande.

Vilka strategier tycker du fungerar när världssmärtan eller känslan av meningslöshet blir överväldigande?  

– Egentligen är det bara detta enkla att träffar andra människor. Det är roten till allting. Sverige blev ett bättre land för att folk i början av 1900-talet och några decennier framåt mötte varandra  i olika rörelser. Det satt kanske tio personer och mötte varandra på 10 000 ställen samtidigt, och bekräftade varandras existens fysiskt i en lokal, säger Göran Greider.

Melankolin kan också brytas under demonstrationer, menar författaren, och kallar det för ”en helt otroligt karnevalisk sak”. 

– Rosa Luxemburg skriver om det där, när dammluckorna öppnas och det plötsligt står tusentals personer på gatan. På något sätt hamnar de på samma våglängd i folkhavet och går gemensamt för att ändra någonting. Det är fantastiskt när det inträffar.

I vissa lägen blir svårmodet handlingsförlamande. Då kan det vara bra att kliva in i ett vardagligt socialt sammanhang och låta sig ryckas upp en stund, utan förmaningar, säger Göran Greider.

– Som att bara gå in på matvarubutiken och se att människor är fullt upptagna med en massa saker. Att se att livet pågår på miljarder ställen hela tiden.