Polarpriset bekräftar bara din goda smak – lägg ner det

Vänner,

Jag vill argumentera för Polarprisets omedelbara nedläggning. 

Inte för att det är något fel på årets pristagare, jazzmusikern Herbie Hancock och veteranbillsrallyt Queen. Hela priset är bara så... futtigt och påvert.

Polarpristagare tycks avlas fram i laboratoriet för God Smak™. Naturligtvis är det inte ens Queens utmärkta, och på senare år även uppvärderade, sista album ”Made in Heaven”, färdigställt och utgivet först fyra år efter Freddie Mercurys död, som ligger till grund för priset.

Nej, skälet börjar och slutar förstås med ”Bohemian Rhapsody”. Queen prisas för att de faktiskt är väldigt bra på att spela sina instrument.

Varje år vaknar jag och min partner yrvaket till nyheten om vilka som tilldelats årets polarpris och varje år undrar vi samma sak: ”Har verkligen de här människorna inte redan fått priset?”

ABBA:s manager Stikkan Andersson instiftade Polarpriset för att belöna kommersiellt framgångsrika konstnärer. Det är förstås ett fullständigt efterblivet skäl till att över huvud taget prisa någon: ”Hej, du har varit otroligt framgångsrik hela ditt liv, och det vill vi nu uppmärksamma!”

Vad är ens poängen? Vi har väl redan Jan Gradvall för sådant? 

Polarpriset är en tillställning för vita bostadsrättsinnehavare med gedigna Avanza-konton som inbillar sig att den lilla smak de trots allt besitter på något sätt skulle vara alldeles särskilt fin. Att den där blandningen av kläder från butiken Aplace, böcker av Johannes Anyuru, tredje säsongen av White Lotus och barfotarock signerad Patti Smith skulle vara något extra.

Well, det är den inte.

Blott vid två tillfällen har Polarpriset känts något så när subversivt: När priset 1992 gick till ”De baltiska staterna” och 2016, när pristagaren Max Martin fick den här tidningens kulturredaktör Martin Aagård att bli fullständigt galen, varför jag tyvärr var tvungen att krossa honom i en direktsänd radiodebatt.

Valet av Max Martin var väl annars i ärlighetens namn mest ett resultat av att linslusen Natalia Brzezinski, fru till den förre USA-ambassadören Mark Brzezinski, hade fått i uppdrag att ”hetta till” Polarpriset, varför man bestämde sig för att belöna mannen som orsakade Maroon 5:s ”One More Night”.

/Kristofer
 

I övrigt: 

◼ Den ukrainsk-estniska kompositören Valentina Goncharova låg bakom 2022 års stora kulturhändelse: ”Ocean: Symphony for electric violin other instruments in 10+ parts”. Nyligen gav hon ut ”Campanelli”, en lektion i violinens vara neddragen till lägsta hastigheten. 

◼ EFN-medarbetaren Agri Ismaïl tilldelas Katapultpriset för sin debut “Hyper”. En perfekt legering mellan kultur och kapital således.

◼ Inget gör mig gladare än den till synes aldrig upphörande svenska fanzineboomen, vars ground zero får sägas vara Södra Latins gymnasiums skoltidning ”Latin Lover”. Plötsligt finns det horder av snart vuxna som klipper och klistrar på sina egna villkor. De litterära tidskrifterna ”Babo” och ”L'amour – La Mort” är båda redan enorma läsarsuccéer. Min personliga favorit är för tillfället magasinet ”Besatt”. Den Stockholmsbaserade ungdomstidningen ”Kezo” lanserade just sitt första nummer. Jag har, förstås utan att ens ha öppnat produkten, bestämt mig för att ”Kezo” är 2025 års hippaste produkt.

◼ Det är bråk i världens kanske bästa orkester, det brittiska funkkollektivet Sault. Artisten Little Simz stämmer producenten Inflo på 12 miljoner kronor, pengar som hon ska ha lånat ut för att möjliggöra Saults hittills och troligtvis enda spelning. Nu har Little Simz inte råd att betala in sin brittiska restskatt.

Till sist: 

Förra helgen såg jag utställningen ”Ryuichi Sakamoto: seeing sound, hearing time” på Museum of Contemporary art i Tokyo. Något blödig efter en vecka med lite sömn, relativt hög alkoholkonsumtion och allmän ömhet inför världen började jag gråta framför den japanska kompositörens piano. 

För övrigt vill jag rekommenderade den New York-baserade iransk-kanadensiske brödraduon Saint Abdullahs ljudlandskap ”Of No Fixed Abode”, gjord tillsammans med irländske Eomac.

Veckans bästa från Dagens ETC

En ny medial blandras

Public service-profilen Hanna Hellquist blev utskälld efter att ha samlat in pengar till sin hund. Trots att hon jobbar för medier med högt förtroende har hon lyckats upplösa gränserna mellan journalist, influencer och allmän medialt monster, skriver Emil Arvidsson. 

Poesins furry

Den extatiska Eva-Stina Byggmästar har gått ett steg längre i sin naturlyrik. Nu blir hon helt enkelt en hund. Kristin Mcmillen har läst.

Röd även som död

Alla vet att Dag Solstad började sin litterära bana som kommunist. Men han slutade faktiskt på samma sätt. Däremellan hann han skriva många romaner om besvikna norska män. Carsten Palmær minns en gigant. 

Springisarnas musik 

Långt bortom topplistorna har en ny musik vuxit fram. En musik för de som står längst ned i gängens hierarki. Musik av och för barn som dödar och dödas. Emil Arvidsson om den nya rappen.

Den sista radikala feministen

Vi har hittat henne. Hon heter Fanny, och hon har valt bort män. Inte för att det är enkelt utan för att leva ett sannare liv.