– Egentligen handlar det ju inte bara om gråt, det är en pjäs som vill undersöka maskulinitetsnormer och det glapp som jag tror finns hos många killar och män mellan vad de känner och vad de visar utåt, säger Aurelia Le Huche.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon får medhåll av skådespelaren Joel Dannerup som säger att arbetet med pjäsen har varit en känslomässig djupdykning i hans egen konstruktion som kille.
– Jag har känt mig lite avslöjad hela tiden och vågat titta närmare på mitt yttre manliga skal som signalerar att inget är för tungt att bära, säger Joel Dannerup.
Djupintervjuer grund till manuset
I arbetet med pjäsen har hon använt devise-metoden som är en kollektiv arbetsmetod inom scenkonst där man använder flera teammedlemmars associationer och egna erfarenheter för att i ett tidigt skede i processen skapa material till scenkonstverket. Manuset till “Boys don’t cry” bygger därför både på skådespelarnas egna erfarenheter och på djupintervjuer som Aurelia Le Huche har gjort med killar i åldrarna 12–23 år.
– Det var väldigt många unga killar som ville bli intervjuade. Jag tror dels att det beror på att de tycker att det är häftigt att vara del av en teaterpjäs, men också att det finns ett behov av att få prata.
I intervjuerna blev det här glappet som jag pratade om tidigare väldigt tydligt. Någon kunde först säga ”jag har inget problem att gråta” för att sedan erkänna att han slog sönder sitt tangentbord när han blev ledsen i stället för att gråta, berättar Aurelia Le Huche.
Hon efterlyser fler trygga rum för killar och män där de kan prata om sina erfarenheter och våga uttrycka känslor.
– I dagens jämställdhetsarbete är det mycket fokus på att flickor och kvinnor ska lära sig att ta mer plats, men jag tycker att vi ska fokusera lika mycket på att pojkar och män ska lära sig att ge plats och lära sig att förstå sina känslor. De flesta heterosexuella kvinnor tar allt känslomässigt ansvar i sina relationer med män, men så skulle det inte vara om även män uppfostrades till att vara känslomässigt kompetenta och i tidig ålder fick lära sig att uttrycka vad de känner, säger Aurelia Le Huche.
Unga Tur har samarbetat med organisationen MÄN och deras projekt Machofabriken kring pjäsen. Efter varje föreställning får publiken stanna kvar på ett uppföljande samtal med ensemblen och på vissa utvalda föreställningar medverkar också representanter från MÄN i detta samtal. Om det är en skolföreställning får även läraren med sig en handledning och material från MÄN som är knutet till pjäsens tematik och scener.
– Jag hoppas att de som ser pjäsen ska bli berörda känslomässigt, och utifrån det börja tänka.
Att de ska få känslan av att visa svaghet, släppa taget och sänka garden, säger Aurelia Le Huche.
Inspirerad av dataspelsvärlden
Scenrummet och scenografin är inspirerad av tv- och dataspelsvärlden med projektioner i neon-färger och kvadratiska former.
– Jag tror att dataspelsestetiken ger en direkt ingång till det här svåra ämnet som många killar kan identifiera sig med. Jag tror att en del använder datavärlden som en tillflyktsort, en plats där de kan gömma sig när verkligheten blir för jobbig.Där finns ytterligare ett glapp, det mellan den verkliga fysiska världen och nätet, säger Aurelia Le Huche.
Hon ville också hitta en kontrast mellan verkliga kroppar och digitala personligheter, och skapade därför karaktären Milo som har en väldigt speciell relation till appen Siri.
– Milo är en ung kille som inte pallar att vara nära riktiga människor av kött och blod, så han pratar med Siri i stället och läser in vad han vill i hennes röst. Hon blir både hans samtalspartner, hjältinna och prinsessa, som en slags projektionsyta för hans mänskliga relationer. Det här är ett exempel på mäns rädsla för närhet, många killar som jag har pratat med har precis som Milo svårt att vara nära andra människor känslomässigt, säger Aurelia Le Huche.
Godartad rädsla
Skådespelaren Joel Dannerup beskriver att han tror att en av orsakerna till att män inte “får” gråta handlar om att man vill visa vad man inte är.
– Enligt de föreställningar som finns så är det kvinnor och bögar som gråter, och för att särskilja sig och bevisa att man varken är kvinna eller bög vill man därför heller inte gråta. Det anses helt enkelt omanligt, säger han.
Med bara några få dagar kvar till premiär erkänner Joel Dannerup att han är lite nervös inför mötet med publiken.
– Visst är jag lite rädd, men det är en godartad rädsla. Den är en insikt om hur känsligt det här ämnet är och hur viktigt det är att vi pratar om det.
