Poesin, framförallt i dess talade form, verkar ha blivit ett nästintill popkulturellt fenomen i Sverige. Särskilt i landets förorter har det på senare år blivit en kraft att räkna med. Förra årets final av ”Ortens bästa poet”, förorternas egen tävling i poetry slam, ska ha dragit en publik på 4 000 personer under två dagar. Den göteborgska delfinalen av 2018 års tävling hölls i slutet på september och fyllde idrottshallen Angered Arena.
Vinnaren var Sara Garib, som går vidare till final i Stockholm i december. Hon ska också uppträda vid två olika poesievenemang i Göteborg den kommande veckan. Men när hon först började skriva dikter som 15-åring gjorde hon det för att skriva av sig, inte för att dela med sig av sina känslor till andra.
– Jag skrev små dikter enligt en särskild idé om vad poesi var. Jag höll mig i en fyrkantig box och tänkte att det fanns regler att följa, så som man lär sig att poesi är i skolan. Men när jag började se annat, speciellt Ortens bästa poet, insåg jag att det är så mycket större. Jag gick också en poesikurs där Johannes Anyuru var lärare och då kände jag att wow, det är en jättestor värld.
Lätt att fastna i förväntningar
Hon tror att många i Sveriges förorter har en talang för poesi som de likt henne har hållit för sig själva.
– Men de senaste tre, fyra åren har det blivit mer och mer aktuellt för många att dela med sig. Det finns ju flera aspekter i det här. Dels är det ett sätt att förmedla för resten av samhället hur man till exempel känner sig när man är rasifierad och går igenom väldigt mycket. Dels är det också ett sätt att vara kreativ och vara sig själv, säger Sara Garib.
Samtidigt har förväntningar på henne att vara ”den typiska förortstjejen” tidigare stått i vägen för hennes sökande efter ett eget uttryck, berättar Sara Garib.
– Jag kände att det fanns en annan box också, speciellt inom förortspoesin. Jag har ju mina erfarenheter, som inte är exakt likadana som mainstreambilden av förortstjejer. Många inser inte att det finns en mångfald både i ideologi, religion och så vidare, men också i personlighet. Vi är olika på så många olika plan men det är lätt att fastna i de här förväntningarna som alla andra har på oss.
Utmanar stereotyper
Aftab Soltani är med i arrangörsgruppen för Bizr 2018, som Göteborgs poesifestival anordnar på lördag. Hon finns även med bland dem som ska uppträda och ser poesi som ett sätt att skapa annorlunda narrativ om förorten.
– Det finns en väldigt stereotyp bild av vad en konstnär från förorten ska skapa och i vilka kulturella sammanhang man ska vara i. Om det handlar om konst ska det till exempel vara graffiti. Vi som är med på lördag bryter mot det ganska mycket, vi är en grupp icke-vita kvinnor som beskriver förorten utifrån våra perspektiv.
Precis som Sara Garib tycker hon att det kan vara svårt att ta sig ur de roller som tillskrivs en.
– Man blir alltid en ortenkonstnär eller iransk konstnär, det går aldrig att bara få vara konstnär. Man får inte utrymme att skapa det man skulle vilja, någonstans förväntas det ändå spegla en viss problematik.
”Som att måla en tavla”
Aftab Soltani tror att friheten är det som gör poesin till en konstform som lockar många som annars sällan syns i det offentliga samtalet.
– Det har blivit ett sätt att uttrycka sig som är mer tillgängligt. Det här är ett sätt att tala utan speciella regler, strukturer och stavning att förhålla sig till. Vi kan tala på vårt eget språk, vår egen sociolekt.
De lösa ramarna är också vad som tilltalar henne personligen.
– Det är ett sätt att beskriva min tillvaro på ett mer personligt vis. Man får en helt annan inblick i vår verklighet när man sätter ord på den genom poesi.
