Ruben Östlund har sagt att han vill boosta skilsmässostatistiken på samma sätt som Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap gjorde på sin tid. Efter en sommar där min Instagramfeed smutsats ned av dussintalet bröllop, alla stöpta i samma form – ”Fantastiskt! #emmavictor2k14” – är Turist så välkommen.
Om Östlund lyckas är en annan femma. Det gick ju inte så bra sist han försökte uppmärksamma Sveriges klassklyftor och segregation med det utdragna mobilrånet i Play.
Filmen var svinbra men förvirrade kulturkritiker slog knut på själva för att missförstå handlingen och läste in rasism i den solklara antirasismen. Oklart om det var dumhet, avundsjuka eller cyniskt byggande av personliga varumärken som låg bakom Play-debatten, men Turist lär knappast bli lika kontroversiell.
Den här gången är det svårt att missförstå Östlunds måltavla då han sparkar på någon som redan ligger ned, åtminstone på de självspäkande kultursidorna.
Fem stadier av förlust
Den svenske, vite övre medelklassmannen Tomas (Johannes Kuhnke) jobbar för mycket och har tagit med sig sin norska fruga Ebba (Lisa Loven Kongsli) och deras välnärda barn Harry (Vincent Wettergren) och Vera (Clara Wettergren) till de franska alperna.
När en lavin är på väg att utplåna lyxhotellets uteservering flippar Tomas och lämnar familjen åt sitt öde.
Det visar sig förstås att lavinen varit kontrollerad, och Tomas lommar tillbaka till bordet, pulvriserad som pappa, make och räddare i nöden.
Östlund tvingar sedan Tomas att gå igenom alla fem psykologiska stadier efter en svår förlust. Förnekelse, ilska, förhandling, depression och slutligen acceptans över att hans egen manlighet gått bort för att aldrig återvända.
Brölande fest på afterski
Några minnesvärda scener: Ebbas konfrontation av Tomas krakiga beteende framför ett annat par på hotellet, den redan berömda ”worst man cry”-scenen där Tomas bryter ihop och snyftar att han är ”ett offer för sin egen instinkt”, den homoerotiska urladdningen där Tomas brölar tillsammans med hundra barkroppade killar på afterskiparty. Det är en plågsam process att följa med på, men också rätt kul.
Roligast är Tomas och Ebbas postmodernt antiauktoritära föräldraskap, som når en slags peak när de försöker resonera med sina skrikande barn men ger upp och låter ungarna skrämma iväg dem till toaletten.
I Cannes fick Turist etiketten ”Haneke möter Scener ur ett äktenskap” av branschtidningen Variety, vilket stämmer extra bra in på scenerna där ett annat semestrande par med norrmannen Mats (Kristofer Hivju från Game of Thrones) och hans unga svenska tjej Fanni (Fanni Metelius) tjafsar in på småtimmarna. ”Jag förstår varför din fru ville skilja sig”, säger Fanni i en scen som aldrig verkar ta slut.
Östlund vill visa människans sämsta sidor men han är ändå lite mer romantisk än Haneke. Det finns alternativ, verkar han vilja säga, och skickar in en polyamorös kvinna för att presentera livskunskap i den heteronormativa geggan. Det är där filmen tappar sin ondskefulla udd och blir en smula predikande, tyvärr.
Östlund har eventuellt skrivit in ett slut för mycket. Det går att ursäkta efter hans uppvisning av hur det snäva manlighetsidealet och den småborgerliga kärnsfamiljskonstruktionen är sköra korthus inför naturens urkrafter.