Skickligt berättande

Almodóvar är en skicklig berättare. Genom att låta Salvador stöta ihop med en gammal kollega i inledningen får vi hela premissen över en snabb kopp kaffe. Sedan tar illustrationer och huvudpersonens voiceover med oss genom barndomen och förklarar nutidens krämpor.

Både scenografin och fotot är lekfullt. Det är färgstarkt och smarta närbilder sätter fokus på komiska detaljer.

Det är en film med känslor i centrum, vilket Alberto Iglesias vemodiga musik förstärker. Salvador lever i princip instängd i sin modernistiskt inredda lägenhet och drömmer sig tillbaka till känslor och upplevelser han haft långt tidigare i livet. Antonio Banderas gestaltar en plågad kropp med små men effektiva medel: långsamheten i att sätta sig i en bil, stelheten i nacken. Samtidigt låter han den själsliga smärtan lysa igenom som Salvador själv instruerar sin skådespelande antagonist Alberto: ”Du ska inte gråta, skådespelare är bäst när de kämpar mot tårarna.” Det är en av hans bästa rolltolkningar, vilket också Cannes-juryn uppmärksammade i våras.

”Smärta och ära” är en delvis självbiografisk berättelse om beroende, olycklig kärlek och jakten på försoning. Den som vill se ett finstämt drama blir inte missnöjd med den här filmen.