Det är en så himla bra idé. Jag förstår verkligen tanken bakom SVT:s nya satsning ”Ta det som en man”. I år efter år har vi tjatat om hur kvinnor drabbas av patriarkatet, nu är det dags att vända på steken och prata om hur samma struktur drabbar män. I tre avsnitt ska män från olika generationer ge oss svar på hur mansrollen ser ut idag och hur män förhåller sig till det våld som ofta omger dem. Ämnet är viktigt, rätt i tiden, mer eller mindre upplagt för succé.
Tyvärr hinner jag inte ens trycka på play innan den första frågan uppstår. Vem bestämde att Bianca Kronlöf ska vara ansiktet utåt för ett program om män? Hade det inte varit mer lämpligt att casta någon som inte redan profilerat sig som en av Sveriges mest högljudda feminister?
En snäll tolkning är att man ska se serien som en teambuilding-övning. Att Bianca Kronlöf bjuder in till samtal med Jan-Emanuel och ett gäng gubbar som ser ut som Hells Angels-medlemmar för att visa hur mycket människor har gemensamt om de bara är öppensinnade och lyssnar på varandra. Lite cringe, men ett upplägg vi vet att SVT gillar sedan tidigare (jag tänker på program som ”Mötet”).
Och kanske hade det kunnat bli bra om Kronlöf faktiskt gick in med ett öppet sinne. Om hon verkligen var nyfiken och ansträngde sig för att lyssna och förstå. Men det är hon inte. Istället känns det som att Kronlöf driver sin gamla vanliga feministiska agenda, men nu i ett riggat narrativ där hon kan gömma sig bakom rollen som undersökande och välmenande journalist. Resultatet blir, som ni säkert förstår, förvirrande och sjukt krystat.
Ett exempel är när Kronlöf pratar med männen bakom podcasten ”Sista måltiden”. Hon säger att det finns en sorg i att män aldrig får uppleva vissa saker, till exempel att sitta i någons knä. Polisen Mustafa Panshiri och hans podd-kollegor är skeptiska, de förklarar att de aldrig velat sitta i någons knä och att det generellt inte är något män strävar efter. Kronlöf insisterar, enligt henne är det ”jättejättehärligt” och ”supermysigt”. Panshiri blir till slut upprörd, han säger att Kronlöf sätter fingret på problemet med hela samtalet mellan dem: ”Du talar om för män att det är en sorg vad de får och inte får känna. Men vi vill inte känna det, varför är det en sorg?”. Detta är en bra sammanfattning av problemet med serien som helhet.
Samtidigt: som ren underhållning fungerar ”Ta det som en man” utmärkt. Det är pirrigt och exotiskt att se Kronlöf kramas med Jan-Emanuel och träna kampsport i rosa tröja bland män med monstruösa muskler. Men som kunskapsförmedling eller konstruktiv kraft är serien tyvärr meningslös. När jag sett klart ”Ta det som en man” har jag inte lärt mig någonting om mannens kärna, ingenting om vad män vill eller hur de mår. Jag har snarare förlorat kunskap om mannen eftersom allt som förmedlats är fullständigt sönderfärgat av Bianca Kronlöfs egna tolkningar och förklaringsmodeller.
SVT vågar bara halvvägs med denna serie. Hoppas att någon modigare där ute inspireras av idén och tar den hela vägen in i mål.
