Under det senaste seklet har många föräldrar varnat sina barn med referenser till sagan om träpojken. När dagstidningen Washington Post faktagranskar politikers uttalanden delar man numera ut en till fyra Pinocchios beroende på hur vårdslöst sanningen hanterats. Metaforen om den lögnaktiga Pinocchio och hans näsa har blivit en del av vardags­språket i många länder.

Trots det skulle man kunna hävda att påståendet i sig – att Pinocchios näsa växer när han ljuger – är en lögn. I italienaren Carlo Collodis ursprungsberättelse ”Storia di un burattino” från 1881 finns nämligen ingen koppling mellan osanning och näsans längd.

Livlös i ett träd

Carlo Collodi, en pseudonym för Carlo Lorenzini, växte upp fattigt men fick hjälp av föräldrarnas arbetsgivare, den lokala markisen, en klassisk utbildning. Han slogs i frihetskrigen mot Österrike men efter Italiens enande 1861 såg han inte de sociala framsteg han hoppats på. Som skribent på satirmagasinet Il Lampione skildrade han orättvisor och absurditeter, så även i barn­boken ”Pinocchio”.

Pinocchio dök första gången upp 1881 i Giornale per i bambini (”Barnens tidning”). Följetongen om träpojken som istället för att gå till skolan lockas iväg ut i vida världen blev en succé. När Collodi efter några månader försökte avsluta serien, med Pinocchio hängande livlös i ett träd, protesterade läsarna. Sagan fick en fortsättning och i de nya kapitlen växte näsan ett par gånger när Pinocchio ljög –
men även då han misskötte
sig på andra sätt.

Sagan gavs ut i bokform som ”Pinocchios äventyr”. Den har översatts till över 200 språk, trots det har få litterära verk överskuggats så av en filmisk efterföljare. Disneys tecknade ”Pinocchio” släpptes 1940 med, för tiden, enastående visuella effekter och filmen fick ett enormt genomslag. Collidis egocentriska, lata, ibland våldsamma odåga hade dock gjorts mer naiv och äppelkindad. Många minns säkert Benjamin Syrsa, hos Disney Pinocchios samvets­granna följeslagare. I Collidis version slår Pinocchio ihjäl syrsan när han tröttnar på insektens tjat om vikten av att gå till skolan. Originalets toscanska arbetarklass-”pappa” Geppetto, omgiven av misär och fattigdom, blev hos Disney en välmående urmakare i Tyrolen. ­Disney gjorde också relationen ­näsa-lögn till ett centralt motiv

”Lydnad inför auktoriteter”

Collodis Pinocchio måste lära sig behärska barnets impulser, ta ansvar och närma sig vuxenvärlden. Vägen dit är fylld av smärta, svält och förödmjukelser. Mer sentida uttolkare av sagan har främst valt mjukare versioner á la Disney som mall. Forskarna Richard Wunderlich och Thomas Morrissey beskriver i ”Pinocchio goes postmodern” (2014) hur Collodis bok i dag ofta beskrivs som en ”vuxen­version” som inte passar barn. De anser också att mycket av det rebelliska hos träpojken numera tonas ner: ”Nyare Pinocchios tenderar att mana till lydnad inför auktoriteter”, skriver duon.

Trots Disneys justeringar ses filmen från 1940 som relativt mörk. Scenerna där barn lockas till den hedonistiska Glädjeön för att förvandlas till slavarbetande åsnor ska ha skrämt många barn. När Disney i år släppte en ny ”Pinocchio” – med en mix av skådespelare som Tom Hanks och specialeffekter i CGI – har huvudpersonen gjorts än mer moraliskt oklanderlig. Det är främst omgivningen som får honom på villovägar.

Pinocchiofeber

Disneys film är inte den enda aktuella nyversionen. Strax före pandemin hade en italiensk Pinocchio ­premiär – regisserad av Matteo Garrone (”Gomorrah”) och prisad på den italienska filmgalan – med verkliga skåde­spelare i alla roller. En rysk animerad komedi dubbades nyligen till engelska med titeln ”Pinocchio: A True Story”. Nästa år släpps ”Lies of P”, ett datorspel där en 1880-tals-­robot letar efter Gepetto i en sönder­fallande värld.

Mest efterlängtad av alla nya Pinocchior är nog den mexikanska regissören Guillermo del Toros vision som den 9 december har premiär på Netflix.

Filmen, gjord med stopmotion-­teknik, tar avstamp i en tid när fascisterna är på väg att ta makten i Italien. Direktören för den ambulerande varitéteatern lockar enkelt iväg Pinocchio från skolan och gör honom, efter en del lurendrejeri, till stjärna. Repertoaren blir efterhand ett hyllningsnummer för den nya regimen. Den lokala regementschefen inser också att Pinocchio är odödlig och därför den perfekta soldaten. Istället för att lockas till Glädjeön hamnar Pinocchio på militärt träningsläger.

Pinocchio som svartskjorta

Guillermo del Toros Pinocchio blir aldrig någon hängiven fascist. Det var han dock i ett antal berättelser som publicerades i Italien under 192o–1940-talet. Redaktören Luciano ­Curreri har samlat fyra av dem i ”Pinocchio in camicia nera”. I en av dem, ”Avventure e spedizioni punitive di Pinocchio Fascista”, deltar dockan i straffexpeditioner mot politiska motståndare, iklädd svart skjorta och utrustad med batong och en flaska ricinolja att hälla ner i halsen på uppkäftiga socialister, regimkritiker och andra så kallade landsförrädare. I andra ”äventyr” deltar dockan i Italiens koloniala krig i Afrika, han tränar med en ungdomsmilis, och han ansluter sig till nazisterna när de allierade närmar sig Italien.

”Pinocchio som firar olydnad”

Guillermo del Toro har inte mycket till övers för auktoritära diktaturer, det har tidigare filmer som utspelar sig runt det spanska inbördeskriget och Francos regim visat. På en presskonferens inför premiären av Pinocchio förklarade han att filmen är en egen tolkning som varken följer Collodi eller Disney.

– Det intressanta för mig var: Kan jag skapa en Pinocchio som firar olydnad istället för att fira lydnad? Kan jag skapa en Pinocchio där han inte måste förvandlas till en pojke på slutet för att han visade lydnad?

Filmen passar hela familjen, försäkrade del Toro, men med ett tillägg.

– Den tid vi befinner oss i kräver en enorm komplexitet från barn. Barn behöver svar och hoppfullhet… För mig är filmen både för barn och vuxna som pratar med varandra. Den tar sig an väldigt djupa föreställningar om vad som gör oss mänskliga.