På Slottsskogsvallen, som snart ska vara fullpackad med löpare och åskådare under världens största halvmaratonlopp, Göteborgsvarvet, är det dock liv och rörelse. Elever från Nordhemsskolan idrottar under stoj och glam trots den isande vinden.
Det är torsdag den 11 maj och en dryg vecka kvar till Varvet. De vanliga tillbyggnaderna för loppet har ännu inte kommit upp. Men, jo, en brittisk flagga vajar vid löparingången till vallen borta vid boulebanan till.
– Jag letade fram den och satte upp den lite i förväg, säger Glenn Gustavsson skrockande.
Han är idrottsarbetare på Vallen och med i löparklubben Solvikingarna. Han och jag är tillsammans med Ann-Sofie Barnevik Andersson de enda åskådarna som väntar på att hylla dagens löparprestation. Ann-Sofies man, Solvikingen Thomas Andersson, har lagt upp rundan och springer ihop med Peter Thompson som sällskap och stöd.
Det är hos familjen Andersson han bott under natten sedan han kom från Köpenhamn och loppet där dagen innan. De har kommit i kontakt via familjevänner.
– Han var sliten i morse förstås och trodde det skulle bli tufft. Men så fort det började närma sig att springa blev han glad och bestämd, berättar Ann-Sofie.
Nu är klockan 12.15, den tid Peter Thompson beräknas komma in på Vallen, enligt Glenns uträkning. ”Därborta kommer dom”, ropar någon.
– Ge honom en applåd. Han springer 44 maror på 44 dagar! Idrottsläraren Robin Köhl har greppat Vallens mikrofon och uppmanar sina elever.
Thomas Andersson höjer Peter Thompsons arm i luften och de - spurtar inte, men stapplar heller inte - över upploppet i mål på strax under fyra timmar.
Hur var det?
– Det var en fin sträcka där man såg havet en del. Blåsigt och kallt. Och lite ont i benet, summerar Peter när han först hämtat andan.
Det var nästan noll grader när du startade…?
– Ja, det har varit kontraster under de här loppen. Solkräm och kortbyxor i Italien och Grekland och nu ullmössa.
Tiden?
– Okej. Jag har legat på strax över eller strax under fyra timmar hela tiden.
32-årige Peter Thompson är annars god för 2.25 på halvmaran. Men han började tycka att han blev besatt av löpningen – att bara försöka bli snabbare och snabbare tog upp all tid. Lusten att springa bara för att njuta blev allt mindre.
”Det är vanligt att Brunnsparken beskrivs som Göteborgs hjärta”, säger Emma Johansson, landskapsarkitekt vid park- och naturförvaltningen.BILD ANNE JOHANSSON
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En god saks glädje
Så kom idén upp att göra nåt annorlunda - att springa för en god sak.
Han har många vänner och familjemedlemmar som har lidit, och lider, av mental ohälsa och sett hur isolerade människor blir. Peter jobbar själv som socialarbetare med att försöka dra in utsatta personer i olika sociala sammanhang.
”Marathons for the Mind” blev rubriken på äventyret och målsättningarna blev tre:
Öka stödet till, och sätta ljuset på, mental hälsa.
Inspirera andra att testa sina gränser.
Springa riktigt, riktigt långt.
– Detta blev mitt sätt att flytta fokus från att springa fort till att springa för en sak. Jag använder min löpning till att göra skillnad.
Två månader ledigt från jobbet och ett evigt pusslande behövdes för att få idén om 44 maratonlopp på 44 dagar i 44 länder att bli verklighet.
Han använde FN:s statistik för att få fram hur många självständiga länder det finns i Europa och det landade slutligen på 44.
Han har fått hjälp av såväl vänner som löparklubbar för att lägga upp rutterna i de olika länderna. I de flesta länder har han haft sällskap (i Köpenhamn sprang de 15 tillsammans) men tolv av loppen har han gjort ensam. Här har det blivit så enkla 42 km som möjligt för att inte villa bort sig – utmed en flod eller runt en sjö.
För att det inte skulle blir för kallt eller för varmt bestämde han att 1 april var en bra startdag. Den ägde rum i S:t Petersburg. Sedan har det rullat på. Lite krämpor förstås men inget som hindrat springandet.
– Det har varit jobbigare mentalt än fysiskt, tankarna på att få ihop resandet, maten, sovandet.
Logistiken har varit det svåraste – tåg mestadels, men även flyg, bussar och färjor.
Vad skulle du säga har varit den värsta episoden?
– Det var mellan Moldavien, Rumänien och Bulgarien. Efter maran i Moldavien var det nio timmar buss till Rumänien. Jag kom fram två på morgonen, gick upp klockan fem för att springa ett maraton till, snabbt ombyte för tio timmar buss till Bulgarien. Det var den tuffaste etappen. Då var jag trött …
Det bästa under resans gång?
– Mötena med alla människor, säger Peter och lyser upp.
Och så berättar han lyriskt att under loppet på Malta sprang han tillsammans med en av sina förebilder, en av de som inspirerat honom till hela projektet. En man som sprungit 27 maror i 27 länder några år tidigare. Han gav också Peter en guidad tur i stan.
Hur mycket pengar har du lyckats samlat in?
– Mellan 150 000 och 200 000 kronor.
Pengarna har han fått in via hemsidan där man kan donera till organisationerna Livability och Mind i England som jobbar mot mental ohälsa. Det handlar bland annat om ”grön rehab”.
Själv har han haft ett litet stöd av sponsorer för sitt projekt, annars skulle det inte funkat.
– Det har ändå kostat mig en del, men jag går inte bankrutt.
Löprundorna runt i Europa har gett insikter.
– Livet handlar om människorna du möter och de upplevelser du får. Den inställningen ska jag ta med mig, säger Peter och går mot omklädningsrummet för en välförtjänt dusch.
I morgon väntar Oslo, sedan Island och slutligen Dublin 14 maj.
Så när du läser detta är han ”i mål” sedan i förrgår.
Göteborgsvarvet på lördag då?
– Då sover jag nog, tror Peter Thompson.
