”Det skulle inte bli lätt att överleva i detta helvete, men det skulle bli hundra gånger svårare att förbli en människa”. Den som tänker så heter Nikola Obrijnba, en vitrysk partisan som för gerillakrig mot den nazistiska ockupationen. Obrijnba har precis verkställt den order han fått om att avrätta en misstänkt infiltratör. Därmed har han rentvått sig från kamraternas misstankar om att han är en vek konstnär, inte att lita på i ett skarpt läge. Men till vilket pris?
Obrijnba är inte den enda av alla de människor som befolkar Peter Englunds nya tegelsten ”Onda nätters drömmar” som kämpar med oron över vad kriget gör med en människa i längden. ”Mördat judarna/marscherat till Ryssland/som en vrålande hord,/förtryckt folket,/stridit i blod,/ledda av en pajas”, skriver till exempel Willy Peter Reese, en tysk infanterist på östfronten. Att Reese tog risken att nedteckna sådana rader får kanske betraktas som ett försök att värna en inre integritet som ett yttre helvete gör att allt för att ödelägga.
Mångårigt helvete
Efter de stora framgångarna med första världskriget-skildringen ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har nu alltså Englund skrivit en bok om andra världskriget. Men där det förra verket skildrade ett historiskt skede från början till slut ägnar sig ”Onda nätters drömmar” helt och hållet åt november månad år 1942. Det andra världskriget har då redan pågått i tre års tid och kommer att fortsätta ända fram till september 1945, då runt tre procent av jordens dåvarande befolkning kommer ha dött till följd av kriget, än idag det mest förödande som mänskligheten upplevt. En skildring inifrån mittpunkten av ett mångårigt helvete alltså? Ja, men inte enbart - det är också en berättelse om en vändpunkt. Englund inleder själv boken med att konstatera att det vid månadens början fortfarande var sannolikt att axelmakterna skulle gå segrande ur konflikten – men i slutet av november, efter en rad avgörande segrar för de allierade, är frågan inte längre om de allierade skulle kunna segra utan om när.
Leva med ett krig
Jag hör till de hängivna Englund-läsarna men måste ändå medge att jag närmade mig boken med viss skepsis. Inte för att vara sådan, men vi lever i ett land som sedan decennier saknar en seriös litteraturtidskrift av typen BLM samtidigt som ett oändligt antal varianter på militärhistoriska tidskrifter av typen ”Deodoranthanteringen i skyttegravarna 1943” tuffar på år efter år. Är ännu en tegelsten i ämnet verkligen vad vi behöver få oss till livs?
Men jo, faktiskt, inte minst på grund av passager av den typen som citerats ovan. För det här är något intressantare än ytterligare en historiebok om ett krig. Snarare är det en bok som undersöker vad det innebär att leva med ett krig, och efter bästa förmåga förbli just en människa. Historieämnets fader Leopold von Ranke angav en gång i tiden att historikerns uppgift var att berätta om hur det egentligen gick till bortom skönmålning och mytbildningar, wie es eigentlich gewesen. På många sätt är det precis vad Englund ägnar sig åt i den här boken, om än på ett annat sätt än man brukar mena med den formuleringen.
Metoden är bekant för den som har läst ”Stridens skönhet och sorg”. Snarare än att välja det örnperspektiv som av hävd gäller i historieböcker väljer Englund konsekvent att vara lojal med individens mikroperspektiv och försöka fånga in upplevelsen av ett historiskt skede som det tedde sig där och då. Även om boken alltså skildrar en serie händelser av avgörande historisk betydelse så undersöker det här verket i lika hög utsträckning vad det innebär att tjäna som koreansk sexslav vid en japansk bordell, försöka få vardagen att gå ihop som hemmafru i USA eller att vara en brittisk pacifistisk intellektuell som märker att allt fler vänder henne ryggen. Slutresultatet blir en långsamt suggestiv upplevelse – och kanske också något att söka stöd i för den som misstänker att onda nätter väntar oss också runt hörnet.
