BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu är Per Persson tillbaka på exakt samma plats – Nalens stora scen – där han repar inför morgondagens konsert tillsammans med Nya Packet.
När vi efter repetitionen slår oss ned på en närliggande uteservering, är han ännu lite andfådd och eftersvettas ymnigt från ansiktet.
– Ja, man blir lite trött, säger Per Persson och beställer in en kall öl och en sexa vodka.
Nya Packet består av Stevie Klasson på gitarr (tidigare Hanoi Rocks och Johnny Thunders), Norpan Eriksson på trummor (tidigare Lars Winnerbäck och Ulf Lundell), Martin Tronsson på bas (tidigare Dregen och Moneybrother) samt David Nyström på keyboards (tidigare Magnus Uggla och Totta Näslund). Idel proffsmusiker som handplockats av Per Persson själv.
Ett nytt sound
Och soundet på de gamla Perssons Pack-låtarna blir definitivt annorlunda, med de nya musikerna, framhåller han.
– Oh ja, så blir det ju. Det handlar om att varenda människa spelar som de gör. Varje människa har sitt unika anslag, det är det som ger soundet. Även om rösten så klart är en väldigt stor del av soundet. Det lär nog Nya Vikingarna snart bli varse, säger Per Persson och skrattar förnöjt åt namnet på sitt nya band, Nya Packet.
– Jag tycket det är helt genialiskt! Nya Vikingarna finns ju, de kör på med samma gamla logga, fast utan Christer Sjögren. Det är ju roligt på något sätt, det är lite snabbköpskänsla över det, säger han.
På vilket sätt det låter annorlunda med de nya musikerna är dock svårare att svara på.
– Jag tycker det låter så jäkla bra bara, säger Per Persson.
Blir det rockigare? Jag tänker eftersom Stevie Klasson är med.
– Nja, han kan ju spela mjukt och sådär han också. Det finns två orsaker till att just han är med i bandet. Dels så har han spelat med Johnny Thunders (Persson uttalar namnet med en överdrivet svängig, amerikansk accent). Det får man inte förakta! Men sedan är det även så att Stevie är den enda gitarrist jag får spela med när inte Niclas Frisk är med. Det har han bestämt.
Den sista skivan som gavs ut med Perssons Pack var ”Öster om Heden”, som släpptes 2009, och skivan dessförinnan, ”Sekunder i Sverige”, kom 1995.
Influenser och inspelningar
Trots att bandet var såväl folkkärt som omhuldat av kritikerkåren, gav de sällan ut något nytt material.
– Jag vet faktiskt inte varför det tar så lång tid för mig. Det är väl rätt mycket för att jag helt enkelt inte trivs i studion. Nu på senare tid har jag dock börjat trivas bättre där, i och med att det är ett sådant sant nöje att jobba ihop med Josef Zackrisson, som producerar, säger Per Persson.
Redan måndagen efter spelningen på Nalen gick han in i studion för att spela in den sista låten till en ny EP tillsammans med Nya Packet.
– Jag har varit inne i en tung Van Morrison-period den senaste tiden, så jag har hyrt in Sveriges jazzelit för att få till det rätta svänget. De får stå ut med att kallas för Nya Packet de med, säger Per Persson och skrattar.
Packet var ju annars uppenbart influerade av The Pogues och The Clash, håller du med?
– Ja, så är det ju, men även Hep Stars och Thorstein Bergman med sina Dan Andersson-tolkningar, finns ju där. Men visst, The Pogues var jättebra. Jag och trummisen från Traste Lindéns Kvintett åkte till London 1982, och hamnade på The 100 Club. Det var några galna irländare som var förband till garagerockbandet som skulle spela senare. De stod och slog sig i huvudet med stålbrickor och det lät fruktansvärt illa. Först fem, sex år senare insåg vi att, ”Men det var ju The Pogues vi såg den där gången”.
Ursprunget går igen
Per Persson är uppväxt i Alfta utanför Bollnäs, vilket går igen i de platser som anges i många av hans låtar. Men under många år bodde han i Stockholm – närmare bestämt från 1985 till -98.
– Jag hittar till varenda gata i den här stan. Folk tror ju, om man sitter och pratar med någon donna här i Stockholm, att man är från ”skooogen” (imiterar på bred Stockholmsdialekt). Men jag är uppväxt vid en stor jävla parkeringsplats, vid en industri där omkring 800 typer, inklusive min farsa, tillverkade skogsmaskiner, säger Per Persson.
Att han i slutet av 1990-talet valde att flytta tillbaka till Bollnäs, hade bland annat att göra med hälsorelaterade orsaker.
– Jag och Olle Ljungström var väldigt close på den tiden. Vi hade ju tagit kål på varandra om vi fortsatt att vara så pass close. Sen kände jag också att jag började bli för gammal för att hänga på krogen hela tiden.
Underdogperspektivet
Per Perssons låtar svämmar över av målande berättelser om ensamma och arbetslösa fattiglappar, vars livskamrater till slut har ledsnat och lämnat dem för någon annan. Kvar står de nu där allena, med sina livsdrömmar som fallit samman och gått i kras.
Det finns ett tydligt underdogperspektiv i dina låtar. Vad handlar det om?
– Ja, det är ju självklart. Har du någonsin hört en bra rocklåt från ett överklassperspektiv? Möjligen kan Roxy Music ha gjort någon sådan, men alla visste ju samtidigt att Brian Ferrys farsa, han var ju gruvarbetare. Men det är klart att det för min del finns någon slags solidaritet och självupplevd erfarenhet i det hela med.
Är du socialist?
– Sådär. Min kära granne, en storväxt, svart rastafarisnubbe, ville att jag skulle spela på första maj i Bollnäs för ett par år sedan. Men jag kände att, ”Nej, vad fan, om du hade varit anarkist hade jag nog ställt upp”, men det blev för partipolitiskt för mig, säger Per Persson.
