”Drive my car” är ett mastodontlångt relationsdrama baserad på en Murakami-novell om sorg, skuld, Tjechov och en röd Saab 900 turbo. Ren porr för en finsmakande arthouse-publik, men ibland är det för många filmer i en, skriver Kristoffer Viita.
Skådespelaren Yûsuke och hans fru Oto som är manusförfattare lever ett till synes lyckligt liv. De är i 40-årsåldern och båda välbevarade och framgångsrika.
De har landat där de borde vara i karriären, men deras kärleksliv har en vagare karaktär. Något viktigt har förändrats och kärleken har uppenbart tagit smällar av tidigare relationsproblem och ett stort trauma.
I centrum för Yûsukes liv finns också en välskött röd Saab 900 Turbo, som han älskar att köra runt i och lyssna på pjäserna han måste plugga in. Bilen utgör skådeplats för många av filmens starkaste scener.
En dag kör han hem och kommer på Oto med att vara otrogen. Men han konfronterar henne aldrig och en kort tid senare går hon bort av en hjärnblödning.
Bild:
Njutafilms
Två år senare tar Yûsuke ett jobb som regissör för Tjechovs pjäs ”Onkel Vanja” i Hiroshima. Han tilldelas motvilligt en chaufför: Misaki, en ung tjej med apatiskt ansiktsuttryck. Deras påtvingade samvaro leder (förstås) till en oväntad vänskap över plågsamma händelser i deras förflutna.
”Drive my car” staplar på ytterligare traumabearbetning och dramatik, då Yûsuke rollbesätter huvudrollen som Onkel Vanja med sin avlidna frus gamla älskare, som galet nog dyker upp på castingen.
Detta leder till flera laddade samtal mellan männen och en oväntad bonding över deras delade kärlek till Oto. Det är en sorts dynamik som är ovanlig att se på film, och förmodligen också i livet. En mer komplicerad bild av relationen målas långsamt upp och det blir snart klart att Otos otrohet är toppen av ett isberg.
”Drive my car” har allt en arthousepublik kan begära. Allt utspelar sig i en konstnärlig miljö som är kreativt rik men har en mörk baksida. Referenser till klassiska pjäser, ett antal trauman som långsamt avtäcks, ensamhet, en icke-sexuell relation över klassgränserna och så vidare.
Det är välspelat med repliker tunga av betydelse och kräver tittarens fulla uppmärksamhet.
”Drive my car” är också för många filmer i en. Det är ibland svårt att förstå vad filmen vill säga eller förmedla med sina löst sammanhängande känslor. Inte mycket står på spel och det mynnar ut i någonting ganska underväldigande. Ändå är den ofta gripande roadtrippen värd besväret.
