Av en slump, som kan kallas olycklig eller lycklig, blev jag nyligen anklagad för att ha betett mig ”osoft” mot en vän.
Kommentaren högg som en dolk i bröstet och gav mig en impuls att rulla mig i tjära och fjädrar. Kritik från vänner har tyvärr ofta den effekten. Men tajmingen var ändå bra, eftersom jag samma vecka börjat läsa den japanska självhjälpsklassikern ”Våga vara illa omtyckt”.
En möjlighet uppenbarade sig att omsätta den virala bokens budskap i praktiken: ”Det är inte ditt ansvar vad andra tycker om dig”.
För även om jag inte höll med min vän i kritiken, kände jag skammen svida. Kunde jag alltså bli av med det obehaget? Och exakt hur menade självhjälpsboken att jag skulle kunna börja ignorera min kompis åsikt utan att bli ett arrogant as?
Jag fortsatte läsa.
”Konstant lycka”
Den har kallats en ”Marie Kondo för sinnet” och sålts i 15 miljoner exemplar. De senaste åren har bestsellern ”Våga vara illa omtyckt” av Ichiro Kishimi och Fumitake Koga från 2013 fått ett stort internationellt genomslag och genererat artiklar i såväl The Guardian, Forbes, The New York Times och SvD. Något i dess budskap tycks slå an, särskilt i generationerna som kurerar sina nätjag för maximal bekräftelseutdelning. Kanske börjar många av oss bli mätta på att skrika ut i rymden för att få tomma likes från så många som möjligt?
Bland de tusentals inlägg som taggats med #couragetobedisliked på Tiktok sedan ifjol hittas användare från hela världen som delar sina intryck: ”livsförändrande”, ”upplysande”, ”måsteläsning”. En menar att boken hjälpt henne att leva i ”konstant lycka”. Alltså inte punktvisa ljusglimtar, utan en konstant vandring längs salighetens allé. Imponerande.
På svenska kom boken i översättning hösten 2024 och fick genast en lyrisk publik.
”Jag ser inte tillbaka och jag fokuserar inte på morgondagen. Jag väljer mitt nu. Och acceptans för den jag är. Och så dansar jag”, skriver en användare på Instagram.
Av sociala medier att döma tycks boken framförallt appellera till den skara som definierar sig som ”people pleasers”, en slags konflikträdda behagare som ofta tror sig vara mycket härliga människor, men inte sällan är rätt olidliga i sin motståndslösa inställsamhet.
Ändå måste det erkännas att tyck-om-mig-fällan har uppenbara problem. Den som alltid försöker vara till lags blir inte nödvändigtvis en härlig person som excellerar i mellanmänskligt samspel, utan snarare en vindflöjel, både självutplånande och lätt att köra över.
Den värdelösa strategin
I perioder av mitt liv har jag lagt orimligt mycket tankeverksamhet och energi på att undvika kritik, överansträngt mig både för att bli gillad och för att slippa obehaget att göra någon besviken. Som singel i 20-årsåldern hände det till exempel att jag gick in på en fest och genast lyckades nosa upp killen som såg mest ointresserad ut. I min hjärna hördes matadorerna från ”Tjuren Ferdinand”. Honom ska vi ha!
En värdelös strategi som jag övergav efter insikten om att jag missade de som mer spontant verkade gilla mig.
Det visade sig ofta finnas ganska många andra härliga personer att lägga fokus på. Dessutom kände jag mig omtyckt på mer rätta grunder när jag inte behövt omforma hela min personlighet för att duga.
Men obehaget inför att inte bli omtyckt har levt vidare på andra sätt. ”Osoft”, är ett knivhugg jag kommer att älta i månader. Det händer ofta att jag ber om ursäkt innan jag ens vet om jag håller med om kritiken som riktats mot mig. Och om någon tycker att jag gjort fel är min instinkt omedelbart att de har rätt.
Som Lena Dunhams karaktär Hannah formulerar det i tv-serien ”Girls”:
”Alla elaka saker som någon kommer att tänka på att säga om mig, har jag redan sagt till mig, om mig.”
Man är som bekant ofta sin egen värsta kritiker. Och jag är långt ifrån ensam om att ha gått vilse i ett socialt överanpassat beteende.
I en text i Aftonbladet skrev författaren Andrev Walden en gång om hur han, i urspårad rädsla för att verka osympatisk, gick med på att köpa en cykel för 200 kronor av sin granne. Han ville egentligen inte ha cykeln, men det kändes ännu jobbigare att tacka nej till det generösa erbjudandet. Resultatet blev en Seinfeld-artad fars där allt ändå slutade med krångel.
Motsatsen finns förstås också. Jag fascineras ofta av människor som på ett närmast teflonliknande sätt tycks kunna stöta ifrån sig kritik, utan skräck för hur de uppfattas. Ibland avundas jag deras resistenta psyken, men bara tills jag upptäckt att egenskapen inte sällan paras med mindre charmiga attribut som arrogans eller skamlöshet.
Här borde finnas gyllene medelväg – varken vindflöjel eller antisocial teflonpanna. Just detta menar boken ”Våga vara illa omtyckt” kunna lära ut.
Bestsellerns råd
Boken är skriven i dialogform mellan en ung man och en filosof och utspelar sig under fem samtalskvällar. Den Sokratiska dialogen är förmodligen tänkt att få läsaren att känna sig smart och förlöst, men är snarare förvirrande eftersom samtalen över de 276 sidorna är häpnadsväckande tjatiga.
Den unge mannen: Men ... Det är så hårt. Er filosofi är så sträng.
Filosofen: Javisst, det är hårda bud.
Den unge mannen: Ja, hårda bud var ordet!
För den som inte orkar tröska sig igenom allt detta, kan budskapet sammanfattats i ett par punkter.
- Var inte rädd för att bli illa omtyckt.
- Det enda du behöver för att förändras är mod.
- Tävla inte med andra, lev ditt eget liv.
- Sök inte godkännande från andra, godkänn dig själv.
Vid en första anblick kan råden se ut som argument för en nyliberal hyperindividualism, men det är att missförstå det tänkta budskapet. Utifrån den österrikiske psykologen Alfred Adlers teorier argumenterar boken snarare för att vägen till lycka och bra mellanmänskligt samspel är något som kallas ”uppgiftsseparering”.
Uppgiftsseparering är att skilja mellan vad som är din uppgift, och vad som är andras. Du kan inte kontrollera vad andra tycker, eftersom det är varje individs eget ansvar att tycka vad de vill. Om någon ogillar dig är det deras uppgift, inte din.
Det är avgörande. För om du konstant anpassar dig för att undvika att någon ogillar dig så lever du efter andras förväntningar istället för dina egna värderingar. Det leder till att du förlorar din egen identitet och därmed din frihet, menar författarna.
Målet är alltså inte att du ska bli en egoistisk skitstövel som struntar i andra människor. Tvärtom är en av dina uppgifter i livet att försöka bidra till gemenskapen. Men inte genom att försöka vara älskad av alla. Bidra kan du göra utan att sträva efter yttre bekräftelse. Om du försöker göra gott spelar det mindre roll om vissa ogillar dig på vägen, enligt ”Våga vara illa omtyckt”.
På pappret låter ”uppgiftsseparering” hyfsat enkelt. Men hur går det till i praktiken? Och vad ska den konflikträdde göra med obehagskänslorna som kan uppstå längs vägen?
People pleasers är opålitliga
I Sverige kom förra året självhjälpsboken ”Omtyckta människor: Forskningen, knepen och övningarna som gör dig likeable”, av psykologen Björn Hedensjö.
En bok som, åtminstone av titeln att döma, tycks vara raka motsatsen till ”Våga vara illa omtyckt”. Men egentligen ligger budskapen inte särskilt långt ifrån varandra, menar författaren.
– Fenomenet people pleasing är inget jag uppmanar till. Det kan leda till stora problem för människor som har ett överskott av att tänka på andras behov, säger han.
För att släppa tyck-om-mig-fällan behöver vi lära oss att känna igen situationer där vi inte ska värdera andras förväntningar högre än våra egna, menar ”Våga vara illa omtyckt”. Håller du med om det?
– Ja, för om man hela tiden strävar efter att bli omtyckt så kan det kan innebära att man uppfattas som väldigt otydlig och därmed opålitlig. Det är inte relationsfrämjande, säger Björn Hedensjö.
Hedensjö tar ett exempel: en chef som har problem att kommunicera kring nedskärningar och lindar in sitt besked istället för att vara rak och tydlig. Den personen kommer inte att bli gillad, utan snarare ses som feg och opålitlig.
– Min tes är att man kan och ska vara rak, kunna prata om det svåra och sätta gränser. Det är något som faktiskt ökar ens likeability. Då uppfattas man som pålitlig och autentisk.
När jag upplever att någon ogillar mig blir jag ofta ledsen och funderar över vad jag har gjort fel och vad jag kan förändra. Ibland kommer jag på först i efterhand att det kanske snarare är den andra personen som borde rannsaka sig. Hur kan jag hantera mina känslor i sådana situationer?
– I grund och botten handlar det om att försöka leva värderingsstyrt, att på något sätt skaffa sig lite koll på vad som är viktigt för dig. Vad tycker jag egentligen? Men det är ett ganska stort arbete. Och det finns ju många vägar dit, till exempel övningar man kan göra för att bli mer grundad, säger Björn Hedensjö.
När man kommit fram till sina värderingar om mänskligt samspel får man gå ut i världen och försöka vara på det sätt man vill vara, även om alla kanske inte älskar det jämt, säger Björn Hedensjö.
– Det är till exempel inte viktigt för mig att MAGA-troll ska må bra i min närvaro. Om jag lever värderingsstyrt så behöver jag inte vara speciellt prosocial med ett sånt gäng. Kanske blir de lite sura på mig, men det helt ok, säger han.
Den magiska formeln
Lev värderingsstyrt. Försök bli mer grundad. Bry dig inte mer om vad andra tycker än om dig, än vad du tycker själv. Allt detta låter lovande. Men, tillägger Björn Hedensjö:
– Tyvärr finns det ingen beteendestrategi som är funktionell i alla situationer.
Vad som däremot finns är stora spelteoretiska experiment som kommit fram till en strategi för bra, långsiktigt samarbete mellan människor som ofta fungerar.
Strategin blev känd genom den amerikanska matematikern Anatol Rapoport, som på 80-talet lät datorer använda taktiken i organiserade turneringar av Fångarnas dilemma, ett spel där samarbete och konflikt är möjligt.
Rapoports grundstrategi, som kallas ”Tit-for-tat” (TFT), handlar om att man ska börja med att samarbeta. Sedan ska man spegla motståndarens senaste drag. Om motståndaren samarbetar – samarbeta tillbaka; om motståndaren sviker – svik tillbaka.
Översatt till verkligheten: var schysst mot de som du tycker beter sig schysst mot dig, men ge tillbaka när någon behandlar dig illa.
I vidareutvecklingar av Rapoports strategi har andra forskare (Martin Nowak, Karl Sigmund och Claus Wedekind) bidragit med studier som visar att en mer generös variant av TFT kan vara ännu mer framgångsrik i vissa miljöer. Denna strategi kallas ”Generös Tit-for-tat” och gör att de inblandade inte fastnar i långa cykler av ömsesidig bestraffning, vilket vanlig TFT kan leda till.
I denna modell introduceras en liten chans att förlåta svek: Börja med att samarbeta. Men om motståndaren sviker – samarbeta ändå med en viss sannolikhet (till exempel 10 procent av gångerna). Annars straffa som i vanlig TFT.
– De här experimenten visar att det är väldigt, väldigt bra att gå ut i världen med en prosocial grundattityd. Men om folk jävlas med dig, då ska du jävlas tillbaka. Annars blir du överkörd och dina trevliga sätt utnyttjas. Men sedan ska du gravitera tillbaka till det samarbetsorienterade, sammanfattar Björn Hedensjö.
Det var verkligen andra bud än Bergspredikans ”vända andra kinden till”.
Den gamla grekens take
”Den här världen är häpnadsväckande enkel och det är livet också”, säger filosofen i ”Våga vara illa omtyckt”. En kraftig överdrift. Så fungerar varken liv eller mellanmänskliga relationer.
Med ”osoft” ekande i huvudet kommer jag förmodligen fortsätta att rannsaka mig själv. Det är trots allt min grundvärdering att försöka vara en bra vän som engagerar mig i andras känslor.
Men något om ”uppgiftsseparering” tar jag med från den olidligt snårigt skrivna ”Våga vara ogillad”. Att släppa lite på behovet kring andras godkännande låter som en bra övning för alla konflikträdda behagare där ute.
Som Aristoteles en gång uttryckte det: ”Kritik är något som man enkelt kan undvika genom att säga ingenting, göra ingenting och vara ingenting.”
Ett citat som mycket väl skulle kunna ha varit en blurb på den japanska boken som publicerades omkring 2 300 år efter den kända grekens död.
Ingen vill ju vara ett självutplånande ingenting.
