En morgon såg poeten Zayar Lynn hur ett pansarfordon rullade in i hans kvarter i Yangon. Den såg vilsen ut, skrev han i en dikt. Pansarfordonen dök upp i landets största stad dagarna före militärkuppen den 1 februari, då landets folkvalda regering avsattes och bland andra statskansler Aung San Suu Kyi fängslades.
Sedan dess har människor runtom i landet demonstrerat mot militärkuppen. En av dem är graffitikonstnären ”R.O.S.T.” som ligger bakom flera målningar som blivit viktiga för proteströrelsen. På en hög betongpelare under en motorväg i Yangon målade han en hand som håller upp tre fingrar – demonstranternas protestgest som lånats från böckerna och filmerna i ”Hungerspelen”-serien.
– Jag ville fånga de ungas ilska och göra en bild som kunde ses på långt håll, säger han till Dagens ETC.
Den sex meter höga målningen fick göras snabbt för att polisen inte skulle ertappa honom. Bilden spreds fort på sociala medier och där fick den ett eget liv: många började skriva ut egna plakat med hans målning och trycka den på t-shirts och klistermärken.
– Det är mitt sätt att bidra till proteströrelsen, och det är viktigt för att nå ut med budskapet till massorna, säger han.
Viktig roll
I Myanmar har kulturen ofta levt nära politiken. En av självständighetsrörelsens mest framträdande nationalister var poeten Kodaw Hmaing, som under det tidiga 1900-talet med energisk vers och komplexa rim diktade om den koloniala erfarenheten och strävan efter frihet. Efter valet 2015 tog så många som elva poeter plats i parlamentet från Aung San Suu Kyis parti, Nationella demokratiförbundet (NLD). Och varje vår, i samband med det burmesiska nyåret, uppträder teatergrupper med satiriska föreställningar där de med mer eller mindre subtila medel driver med makthavare och militärer.
Tidigt i dagens proteströrelse ordnade serietecknare från ”Myanmar Cartoonists Association” egna demonstrationståg med utklippta satiriska pappfigurer, och konstnärer började sälja målningar till förmån för rörelsen för civil olydnad (Civil Disobedience Movement). Demonstrationerna, de största i Myanmars historia, har lockat folk från alla yrkes-, ålders- och samhällsgrupper. Ko Kyaw Nanda, grafisk designer, säger till New York Times att han tror att de här inslagen av kreativitet och humor bidragit till populariteten.
– Det kan göra att det känns mindre riskabelt för folk, och fler kan gå med, säger han.
Fängslade och dödade
Men kulturutövare har även varit hårt utsatta av regimen. Redan under samma natt som kuppen ägde rum fängslades bland annat filmmakaren Min Htin Ko Ko Gyi, och den 3 mars dödades två poeter, K Zar Win och Myint Myint Zin, i staden Monywa när polisen öppnade eld mot demonstranter.
För illustratören ”Kuecool” har konsten blivit ett sätt att hantera allt det hemska som händer.
– Inget i mitt liv är normalt sedan kuppen, allt är så mörkt. Det enda jag vet är att jag måste kämpa emot, och när jag är rädd eller ledsen hjälper det att rita, säger hon.
Hennes bilder speglar ofta demonstranternas mångfald: det är män och kvinnor, gamla och unga, som står starka mot militären. I en populär bild har hon ritat kvinnor som använder sina saronger som flaggor, i samband med internationella kvinnodagen den 8 mars.
– Många har använt mina bilder för att trycka upp t-shirts, klistermärken eller plakat. Jag är så glad att mina bilder kan motivera människor.
”En ny sorts röst”
Även om förhandscensuren avskaffades 2012 har det inte varit ovanligt att kulturutövare åtalats och fängslats för förtal eller för att skada den allmänna ordningen. Det har därför, även under Aung San Suu Kyis regering, funnits ett mått av självcensur. Natalie Johnston, som driver galleriet ”Myanm/art” i Yangon, säger till tidningen Deutsche Welle att hon upplever att detta nu har förändrats och att kritiken mot militären och juntaledaren Min Aung Hlaing är skarpare idag.
– Jag har inte sett något liknande under alla mina år här. Visst var konstnärer kritiska förut, men det var mer kodat. Nu är det som att de hittat en ny sorts röst, säger hon.
Det stämmer för både R.O.S.T. och Kuecool. Ingen av dem har en särskilt politisk bakgrund: han är arkitekt och hon är designer vars senaste arbete var som art director på en reklambyrå. Båda har på sätt och vis radikaliserats av kuppen och samtidigt hittat ett nytt uttryck för sin kreativitet.
Kuecool ritar oftast på sin iPad och lägger ut bilderna på Facebook. Just nu jobbar hon på ett projekt om alla de barn som dödats av regimens styrkor.
– Jag och mina vänner samlar in deras namn och delar upp dem mellan oss för att rita, men det blir bara fler och fler namn. Jag gråter för dem varje dag.
Tusentals gripna
Liksom ”R.O.S.T.” föredrar Kuecool att inte uttala sig med sitt riktiga namn – det är för riskabelt. Över 2 500 personer har gripits sedan kuppen och säkerhetsstyrkorna genomför nattliga räder där de griper personer som deltagit i demonstrationerna.
– Vissa dagar kan jag inte rita överhuvudtaget, då är jag bara ett känslomässigt vrak. Som häromdagen, när jag såg döda kroppar på gatan… jag kunde inte rita då. Men dagen efter gick det igen, säger Kuecool.
Utdrag ur Zayar Lynns dikt
Då vi inte vill gå tillbaka i tiden
har barnen du och jag aldrig fick
tatt till vapen, i en tid vi inte lever,
i revolt emot slavmentalitet
och order ovanifrån
löser upp dem i floden som en påse salt.
Översättning: Axel Kronholm
