Hör detta till det franska kulturarvet?
Den frågan ställer jag mig upprepade gånger under mitt besök i Toulouse och den årliga festivalen för modern konst, ”Le Nouveau Printemps” som varje år fyller ett nytt Toulouse-kvarter med installationer och andra verk.
Inte alla gillar det.
– Jag har inget emot modern konst i sig, men tycker inte att man ska förvanska kulturarv ens tillfälligt, säger till exempel Jean-Michel Legrand från lokala Nationell samling.
Cementkolossen som tornar upp sig framför mig, är den ett kulturarv?
Det är ett parkeringshus mitt i en av Toulouses äldsta stadsdelar, Les Carmes och det är centralt för årets upplaga av festivalen. Det har kunnat resas här eftersom en tjusig marknadsbyggnad, ritad av arkitekten Joseph Galinier 1892, revs i slutet av 50-talet. Det var en metallstruktur prydd av en glänsande kupol som skyddade stadens handlare från sol och regn.
De äldre Toulouseborna protesterade högljutt inför rivningen och sörjde sedan bittert när det ändå skedde. Men deras sorg var ingenting mot munkarnas, som under franska revolutionen jagades från Carmes-klostret som sedan brändes till grunden – just här.
Ett kulturarv ersattes av ett annat som ersattes av ett tredje?
Kan man kalla ett parkeringshus ett kulturarv?
Tja, 1962 fick arkitekten George Candilis, sprungen ur Le Corbusiers modernistiska skola i uppdrag att uppföra detta tempel till bilismen – den nya generationens kult som precis börjat kräva ett enormt utrymme i städerna. ”Parking des Carmes” sluttande, högsta våning har inget tak så den blir dessutom till en slags roof top från vilken man kan överskåda resten Toulouses arkitektoniska arv. De karakteristiska tegeltaken, renässanstornet på Hôtel d’Assézat, det medeltida klocktornet på Jacobinkyrkan…
Just nu används parkeringshuset som både parkering och utställningsplats. Här möts två världar. På takets antenn projicerar den digitala konstnären Mimosa Echard intima bilder ur sin mobiltelefon i en installation. Idag är hon är på plats tillsammans med filmregissören Alain Guiraudie.
Varje år får en fransk kulturpersonlighet curera festivalen. I år är det Alain Guiraudies tur. Hans senaste film ”Miséricorde” visades nyligen på filmfestivalen i Cannes. Det är en homoerotiskt färgad feelgood-thriller med ett symboliskt persongalleri – en ung man som återvänder till sin håla till hemstad, en moder, en gammal våldsam vän, en präst och ett par gendarmer. Och så sker ett mord.
Avdramatiserat stånd
Utan att spoila kan jag avslöja att en av de mest förlösande scenerna innehåller en katolsk prästs erigerade penis. Den för mig dråpliga men oförargliga scenen var extremt provocerande för andra och hade ändå en slags chockeffekt även på mig. Snoppar med stånd ses sällan utanför pornografins värld och just katolska prästers sexualitet pendlar i det allmänna medvetandet mellan tabu och pedofilskandaler. (Inga barn var inblandade i scenen). Efter chocken kom känslan av att, det var ju inte så farligt – mest mänskligt. Och en lättnad av att se icke-normativ sexualitet skildras bortom övergreppen.
Parkeringshuset i Toulouse är symboliskt nog en del av Alain Guiraudies vuxenblivande.
– Vi kom hit efter festerna, drack, rökte och hånglade, berättar den homoerotiska thrillerns mästare. Han har en positiv relation till platsen och älskar utsikten över stadens arkitektoniska kulturarv.
Dessutom är han är aktuell i ett upprop mot Nationell samlings politik, publicerat i dagstidningen Libération. Guiraudie och andra kulturprofiler varnar för en ”återgång till moralismen inom konstvärlden”.
Jag vill tala om prästen med snoppen – angående just moralism och religion.
Jag såg din film i Cannes och älskade prästkaraktären!
– Det är en av mina favoritkaraktärer också. Prästen och gendarmen!
Jag håller med. I just snoppscenen möts lagens och kyrkans män i ett slags förståelse för köttets lustar mellan vuxna – något som provocerade fram ett förlösande skratt hos Cannes-publiken.
– Det kan ses som en kommentar till ett allt mer moraliserande samhällsklimat, säger Guiraudie.
Jag kom till Toulouse i hopp om Guiraudies konstuniversum skulle påminna om hans filmkonst. En slags fransk version av svensk ”menskonst” – Liv Strömquist teckningar med mensfläckar som väckte ramaskri bland Sverigedemokrater när de hängdes upp upp i Stockholms tunnelbana och som sedan fått symbolisera den konst som bland annat Ebba Busch inte tycker ska subventioneras.
”Inte konst”
Avdramatiserandet av sexualitet eller kroppsliga funktioner – sådant som till olika grad är tabu i våra samhällen och medvetanden, väcker avsmak även i franska, konservativa kretsar. Det kallas ”smaklöst” men framförallt anses det inte vara konst – vilket gör att det inte finns konkreta formuleringar mot detta i de politiska programmen. Man måste söka efter vad de istället är för: kulturarv och folklore.
”Vi vill skydda det vackra och vårt kulturarv”, upprepade Marine Le Pen under presidentvalskampanjen 2022.
”Konstnärer har inget att frukta, tvärtom vill vi stärka konsten”, sade hon också.
Konsten, ja. Men bara det som anses vara konst.
Alain Guiraudie blev känd för en svensk publik 2014 då hans film ”Främling vid vatten”gick upp på bio efter att ha prisats i Cannes. Svenska filmkritiker tyckte att den var bra men lite kylig. En våldsam historia, inte lika humoristisk som Miséricorde – men med massor av snoppar!
Kristoffer Viita skrev till exempel för SVT kultur att Guiraudie ”gått loss rejält” med penisar, utlösningar och ”analsex i solnedgången” men skildrade det hela ”med en axelryckning, som för att konstatera att det är 2014 nu, ta en kuk i munnen”.
Det är analsex, det tycker jag symboliserar Alain
Nu är det 2024 och jag säger till Alain Guiraudie att jag hoppas att hans urval till konstfestivalen också kan skaka om moralister.
– Jag vet inte om du kommer att finnas paralleller, det här är något helt annat än filmen, säger Alain Guiraudie.
Men strax efteråt står jag ändå inför ännu en avdramatiserad snopp, i en annan del av kvarteret. På stans finaste konstmuseum, Paul Dupuy. Det är ett tema!
New York-konstnären Matthew Lutz-Kinoy deltar i en kollektiv utställning ”för nya former av motstånd” där han med stämpeltryck har gestaltat sina medkonstnärer. Alain Guiraudie har fått en snopp till sin sin ära.
– Det är analsex, det tycker jag symboliserar Alain, säger Lutz-Kinoy med samma avdramatiserade axelryckning som karaktäriserar Guiraudies skapande.
Samtidigt, från högtalarsystemet i utställningssalen hörs ljudet av någon som runkar. Onani – ännu ett tabu att utsättas för.
Matthew Lutz-Kinoy menar att moralismen är det största hotet mot våra friheter och ofrånkomligt leder till våld. Och hans största verk skildrar en tydlig scen av gatuvåld.
– Våldet upprepar sig, vi lär inte av historien, vi upprepar den, säger han. Och den blå färgen är neutral. Den annalkande faran är sällan skrikande röd eller orange.
Lite som Nationell samlings återhållsamhet kring sin kulturpolitik.
Lutz-Kinoy menar att det kollektiva uttrycket är en politisk handling i en individualiserad tid. Störst utrymme i kollektivet tar kollegan Tom de Pékin. Alain Guiraudie har arbetat med honom tidigare, han gjorde filmaffischen till ”Främling vid vatten”.
De Pékins konst är fylld av dunkla och färggranna landskap och nakna män, inte sällan i sexuella situationer.
– Jag intresserar mig för sexualiserandet av män i klassiska landskap. Män skildras sällan utsatta och nakna, säger han.
Det rör sig om homosexualitet, dunkla, mörka rum av sexualiteten, lek med könsrollerna och skildringar av trans. Den kanske mest populära av hans målningar ”A very very little splash” haussas av organisatörerna.
– Just den här fått en massa likes på instagram och folk vill köpa den för fantasisummor, säger de Pékin.
Naturligtvis kommer de rycka undan all finansiering så fort de kan. Det kommer de att lyckas med genom att hävda att det inte är konst
Tavlan är en parafras på David Hockneys ”A Splash” och ”A Bigger splash”. Samma Hockney som sa att förtryck inte är ett hot mot konsten utan en utmaning att ”chocka, omstörta och skaka om heteronormativa strukturer”. Precis som Guiraudie, Lutz-Kinoy och de Pékin.
– Det är vad som skrämmer moralisterna. Det en intressant tid, parallell med andra moralistiska epoker som gör vårt motstånd viktigare än någonsin, säger Tom de Pékin
Samtidigt finns en ekonomisk verklighet. När han inte är i Toulouse bor han i ett konstkollektiv med ateljéer, subventionerade av Paris stad. Hans hela tillvaro bygger på politisk välvilja.
Och den välviljan hänger löst.
– Vi utmanar, flyttar gränser och skakar om. Naturligtvis kommer de rycka undan all finansiering så fort de kan. Det kommer de att lyckas med genom att hävda att det inte är konst, säger Tom de Pékin.
Det övergripande temat för festivalen är motstånd. Här finns, utöver bögsex, feminism, lag och ordning, skapandet av något nytt ur ruiner och en slags hommage till det fula.
Inget kan väl anses ”stärka den nationella moralen” enligt Nationell samling s tolkning.
Ett av verken sätter dessutom fingret direkt på de historiska paralleller fransk extremhöger jobbar hårdast på att motverka: de mellan andra världskriget och idag.
Mitt emot den byggnad som tyska Gestapo ockuperade under andra världskriget finns monumentet ”à la Gloire de la Résistance (Till motståndets ära) – som har stått här sedan 1970-talet. Det är en modernistisk tunnel i betong med tre ”kryptor”, skapat av arkitekten Pierre Debeaux för att hedra motståndet mot naziockupationen.
Nu har spanske ljus- & ljudskulptören Pablo Valbuena gjort en installation här inne.
– Det är en sammankoppling av dåtidens och nutidens motstånd, säger han.
Att gå genom tunneln är en poetisk upplevelse.
Röster reciterar dikter på olika språk. Andra viskar och smider planer. Barn sjunger. Jag hör franska, spanska, ukrainska och arabiska. Det blir mörkt och det finns trappor, besökaren tvingas stanna upp, lyssna, minnas – och vara försiktig, känna efter för att kunna fortsätta utan att göra sig illa.
Här inne knyts allt samman: det franska motståndet mot nazisterna, det spanska mot fascisterna, det ukrainska mot ryssarna – och det palestinska mot Israels aggressioner.
– Det är vanskliga kopplingar att göra. Men de måste göras, med stor omsorg och rigör. Du måste stanna upp och känna efter, annars kan det gå riktigt illa, säger Pablo Valbuena.
Modern konst, modern arkitektur, avdramatiserad sexualitet, feminism, klimat, kritik av polisen och en ode till det fula… Enligt Alain Guiraudies upplaga av festivalen Le nouveau printemps är det så motstånd ser ut idag.
Festivalen kommer tillbaka nästa år, i ett annat Toulouse-kvarter. Men bara om deras största finansiärer tillåter – det franska kulturministeriet, som under den kommande veckan riskerar tas över av extrema Nationell samling.
– Under ett moralistiskt styre blir de här uttrycken omöjliga, det blir ett politiskt styre över konsten vilket är mycket farligt, säger Alain Guiraudie.
