”Stranger Things” är kanske Netflix mest framgångsrika egenproduktion hittills. Inspirerad av Steven Spielbergs ”ET” och Stephen Kings ”Det” lät den en grupp lite utstötta, nördiga mellanstadiebarn cykla runt och lösa mysteriet med utomdimensionella inkräktare i den amerikanska småstaden Hawkins på 80-talet.
När den kommit till tredje säsongen hade den blivit något av ett offer för sin egen framgång, med en repetitivt huvudintrig och en b-intrig, om en hemlig sovjetisk bas dold under Hawkins, som bröt mot såväl all trovärdighet som seriens dittills ganska seriösa ton.
När den nu kommit till fjärde säsongen har skaparna, bröderna Duffer, gjort en ansträngning att rycka upp sig till tidigare nivån igen. Jönsigheten är borta och tonen är mörkare och allvarligare. För första gången utforskar serien exempelvis att barn som sett familjemedlemmar slitas sönder av groteska monster faktiskt kan bära på trauman efter det, trauman som säsongens fiende har en särskild förmåga att utnyttja.
Men, för att använda en aningen sliten formulering, inte alla fasor i Hawkins är övernaturliga. Årets säsong är också bättre på att spegla 80-talet som det faktiskt var, snarare än att bara slänga in de mest uppenbara neonskimrande referenserna. Lesbiska Robin, till exempel, kommenterar att om hon stöter på fel tjej och blir avslöjad vore hon socialt död – en realistisk bild av hur det kan ha varit då som homosexuell i en amerikansk småstad.
Rollspel leder till självmord …
En särskild plats får satanisthysterin och moralpaniken över det klassiska rollspelet Dungeons & Dragons – som ju också i högsta grad var en del av 80-talet. Spelet har varit ett återkommande motiv i serien sedan första avsnittet, men nu möts de rollspelande huvudpersonerna av en tidningsartikel som förklarar att ”djävulen har kommit till Amerika. Studier har kopplat våldsamt beteende till spelet, och kommit fram till att det uppmuntrar djävulsdyrkan, offerritualer, sodomi, självmord och till och med mord”.
De exakta formuleringarna är fiktiva, men knappast överdrivna. Efter att först ha dykt upp i kristet fundamentalistiska publikationer – som en tecknad pamflett av Jack Chick som slog fast att alla D&D-spelare hamnar i helvetet – kom ett par år in på årtiondet artiklar med rubriker som ”det dödligaste spelet” i etablerade medier som Newsweek.
… och till terrordåd
I serien slår misstänksamheten över i panik med hjälp av riktiga demoner som börjar ta livet av folk på spektakulära sätt, vilket utlöser organiserandet av ett helylleamerikanskt medborgargarde som startar en jakt på den förmodat ansvariga ”djävulssekten”, det vill säga rollspelsföreningen ”Hellfire Club”. Men även i den verkliga världen hävdade exemplevis psykiatern Thomas Radecki i 60 minutes att spelet kunde knytas till 28 mord och återberättade dessutom hur föräldrar ”sett sin son åkalla en D&D-demon” i sitt rum innan han tog livet av sig. Ett par av de mest energiska kritikerna var just föräldrar till barn som begått självmord, vilket var tacksamt för media men knappast egentligen kvalificerade dem som experter.
I Sverige nådde hysterin sin topp något årtionde senare med boken ”De övergivnas armé”, där pedagogerna Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt bland annat hävdar att rollspel och spelföreningar lägger grunden för en framtida paramilitär organisation eller terrorgrupp.
Social galenskap
Idag framstår förstås moralpaniken som både orimlig och skrattretande. När Sara Bergmark Elfgren i sin radioteater ”De dödas röster” låter en kampanj i skräckspelet Kult övergå i riktig svart magi, kan hon lugnt förutsätta att ingen nu tolkar det som något annat än en ironisk blinkning.
Johannes Klenell tycker i Arbetet rentav att historieskrivningen numera ger en för polerad bild; han påminner om att det ”åtminstone i utkanten av ens spelförening fanns någon som ägde en riktig pistol eller vält gravstenar” och om populariteten för svarta skinnrockar, laglösa Internetforum och orm som husdjur.
Den sortens rollspelare, den mer självvalde outsidern, representeras i ”Stranger Things” nya säsong av hårdrockaren (och knarklangaren) Eddie, som på skolmatsalens bord håller tal om konformism och massornas rädsla för det de inte förstår. En moralpanik är förstås inte alltid helt ovälkommen för den utpekade subkulturen. Men en form av social galenskap är den likafullt.
Pedofili och upplösta könsidentiteter
Att idag driva med rollspelshysterin kan tyckas som att skjuta på ett enkelt och ofarligt mål. Men så trivialt är det inte riktigt. Den länkade in i en mycket större kollektiv panik kring förmodade satanistiska kulter, hemliga nätverk och rituella övergrepp, underbyggda bland annat med tvivelaktiga ”bortträngda minnen”.
De kristna fundamentalister och konservativa konspirationsteoretiker som var pådrivande (fast andra, vitt skilda, grupper också anslöt sig) finns fortfarande kvar idag. Numera är de en beståndsdel i nätverk som Qanon och i vår tids moralpaniker, som idag ofta främst sprider sig över sociala medier.
När till exempel filmen ”Cuties”, om barnmodeller, kritiserades för tvivelaktig estetik, växte det i dessa nätverk till en fantastisk konspirationsteori om att Netflix försökte indoktrinera tittarna att bli pedofiler – ofta går larmen i vår tid just ut på allt från Mr Potato Head-dockor till Hollywoodfilmer uppmuntrar antingen pedofili eller upplösning av könsidentiteter.
Samma gamla satanism
Längre ned i lagren av olika konspirationsteorier som ska förklara varandra hittar man ofta tanken på mäktiga nätverk sysselsatta med satanism, ockultism och rituella övergrepp på barn – fortfarande exakt samma figur som under ”Stranger Things” 80-tal (man ska förstås inte utan vidare avfärda påståenden om konspirationer och dolda nätverk, som i fallet Jeffrey Epstein – men att samhällseliten skulle ha någon särskild dragning till satanism eller ockultism har det aldrig kommit minsta belägg för).
Serien ger en bild av en moralpaniks dynamik – det finns ingen tid för eftertanke, barn är i fara! De kallar sig Hellfire Club, hur kan någon inte se att det är farligt! Genom att påminna om hur fel moralens väktare hade då, ger det oss perspektiv på vad liknande grupper vill att vi ska vara rädda för nu.
