– Han var väldigt vacker, berättar hon över telefon från Chicago.
– Han var en slags fransk version av en ung Bob Dylan.
Patti Smith såg detta vackra ansikte i en bokaffär på en busstation i Philadelphia. Det stirrade på henne från omslaget på en 99 cents pocketbok: ”Illuminationer” av Arthur Rimbaud.
– Jag hade inga pengar, så jag snattade den, säger hon och skrattar.
– Jag stal Rimbaud! Det var så vi möttes, det var ett stulet ögonblick.
Snatteriet var början på en livslång besatthet. ”På tryckeriet där jag arbetade tillsamman med en hårdhudad och obildad skara kvinnor blev jag trakasserad i namn”, skriver hon i sin memoar ”Just kids”. ”Eftersom de misstänkte att jag var kommunist då jag läste en bok från ett främmande språk, trängde de in mig på toaletten, hotade mig och ville att jag skulle fördöma honom. Jag höll på att koka över i den miljön. Det var för Rimbaud jag skrev och drömde. Han blev min ärkeängel, den som befriade mig från fabrikslivets jordiska fasor.”
Inspirerad av 1800-talspoetens liv – hur han rymt, utan en krona, från sitt provinsiella hem, för att ansluta till Paris demimonder – tog Patti Smith som ung ett liknande steg och lämnade New Jersey.
– Det gav mig modet att kasta mig ut och inte vara rädd, berättar hon.
– När jag kom till New York hade jag inga pengar, inga utsikter och ingen väntade på mig där.
I ”Just kids” beskriver hon levande de intensiva relationer hon hade med de män hon träffade efter att hon anlänt till Manhattan 1967 – först fotografen Robert Mapplethorpe, och senare pjäsförfattaren Sam Shepard. Båda spelade dock andrafiol till hennes sedan länge döda, första kärlek.
I boken minns Patti Smith hur hon bönföll Robert Mapplethorpe och Sam Shepard att ge henne pengar så att hon skulle ha råd att resa till Etiopien. Hon hade haft en återkommande dröm om att hitta ett förlorat Rimbaud-manuskript i en läderväska, begravd invid ett frankincenseträd. Resan blev aldrig av. ”Robert ogillade idén”, skriver hon. ”Han lyckades övertyga Sam om att jag skulle försvinna, bli kidnappad eller bli uppäten av hyenor.”
Patti Smiths dröm var inte så otrolig som den låter. De flesta förknippar nog Rimbaud med författarens tonår i Paris – han slutade skriva poesi vid 20 års ålder. Men Patti Smith har intresserat sig mer för den mörka period under 1880-talet, när han blev en av de första europeer att bosätta sig i Harar i Etiopien. Han försörjde sig på att sälja pistoler och kaffe och försökte sälja in fotoreportage till det då nyligen grundande magasinet National Geographic. Denna period följde på stormiga år där han gått med i den holländska armén och sedan deserterat, utforskat Javas djungel och arbetat som stenhuggare på Cypern.
“Oh arthur arthur, we are in Abyssinia Aden making love”, skrev Patti Smith i sin extatiska dikt ”Dream of Rimbaud”, 1973.
Hennes andra album, ”Radio Ethiopia”, avslutas med ett spår kallat ”Abyssinia” som är inspirerad av Rimbauds melankoliska sista telegram, strax innan hans död vid 37 års ålder i Paris. I telegrammet beskriver han hur han längtar efter att återvända till Harar. För Patti Smith är detta telegram bland det mest berörande Rimbaud har skrivit, och något som visar att han aldrig tappade sin ungdoms poetiska talang.
– Han slutade aldrig skriva, hans brevsamling innehåller mängder av poetiska element, säger hon.
– De är vackert skrivna. Jag tror att det fanns poesi i hans resande. För mig är telegrammet hans sista dikt.
Givet hennes uthålliga kärlek till Arthur Rimbaud kan man kalla hennes senaste album ”Mummer Love” för det album hon väntat hela livet på att göra. Det placerar hennes läsningar av Rimbauds dikter tillsammans med fältinspelningar av ljud i Etiopien och hypnotisk ny musik av bland andra Philip Glass. Det är det senaste i en rad samarbeten med den experimentella musikgruppen Soundwalk Collective. Ett samarbete som började när Patti Smith småpratade med en främling på ett flygplan, en främling som visade sig vara Soundwalk Collectives grundare Stephan Crasneanscki.
Vid 72 års ålder är Patti Smith väl medveten om att hennes drömresa till Etiopien nu kan vara för jobbig att göra för henne.
– Men det är det fantastiska i att jobba med Stephan, han är en passionerad resenär. Han reser till de heliga bergen och öknarna i Etiopiens hjärta och presenterar ett ljudlandskap för mig där Rimbaud har befunnit sig. Vi är ett bra team. Jag gör det mentala resandet och han det fysiska.
70-talets bohemiska New York, som Patti Smith beskriver i ”Just Kids” känns idag nästan lika avlägset som Rimbauds Abyssinien.
”Då var jag en ung poet, och alla mina vänner levde”, skriver hon i ett nyskrivet förord i en amerikansk nyutgåva av boken. ”Nu är staden befolkad av välvilliga spöken”.
”Välvilliga spöken” hemsöker också Patti Smiths senaste bok, ”Apans år”, en magisk realistisk memoar över 2016.
– Det var ett utmanande år. Min vän Sam Shepard kämpade med effekterna av ALS, Sandy (Pearlman, hennes tidigare manager) låg i koma. Det här var två nära vänner till mig som jag känt i nästan ett halvt sekel.
Sedan dess har de båda avlidit.
Undrar du någonsin hur du kommer att bli ihågkommen efter din död?
– Jag hoppas bara att jag får vara frisk och leva länge så att jag kan fortsätta göra bättre och bättre arbete. Jag är inte oroad över mitt eftermäle, jag är oroad över nuet.
Ett öga har hon dock på evigheten.
– Min ambition i livet är att skriva en storartad bok. Något som bidrar till världen, eller till den litterära kanon. Jag känner fortfarande att jag kan göra det.
Patti Smith lyssnar inte så mycket på musik nuförtiden, förutom den ”väldigt intressanta” 17-åriga sångerskan Billie Eilish.
– Jag lyssnar fortfarande på Jimi Hendrix, My bloody valentine och John Coltrane. Jag har lyssnat mycket på anime-soundtrack – som ”Ghost in the shell” – och en del marockansk musik. Jag gillar att lyssna på musik som jag kan skriva till.
Och det hjälper uppenbarligen. Patti Smith skriver mer än hon gjort någon period sedan 70-talet. ”Apans år” är den sjunde boken på tio år.
– Unga människor, säger hon med stolthet i rösten, brukade ta med skivor till mina spelningar.
– Nu tar de med böcker.
Citaten från ”Just kids” kommer från Ulla Danielssons översättning av boken, förutom översättningen av citatet som kommer från det nya förordet i den amerikanska nyutgåvan av boken, som är översatt av ETC.
