Rockstjärnan, poeten, bildkonstnären och författaren Patti Smith vann 2010 priset National Book Award med sin memoar “Just Kids”. I början av året kom “Apans år” ut på svenska, en rörande tillbakablick om förlust, vänskap, hopp och lycklig slump.
Planerade du ”Apans år” eller skrev den nästan sig själv?
– För att vara ärlig så hade jag inget mål. Det var i slutet av 2015. Jag hade spelat på Fillmore-arenan i San Francisco och skulle ge mig iväg på en resa med min goda vän Sandy Pearlman. Men han råkade ut för en olycka och låg i koma och jag hade ingen annan plan. Jag kör inte bil, så jag bestämde mig för att dröja kvar för att vara i hans närhet. Jag var ensam och började föra en dagbok. Jag tycker att skriva en dagbok är som att ha en imaginär vän.
Din bok handlar delvis om ensamhet. Gillar du ditt eget sällskap?
– Jag behöver inte ensamhet men jag har inget emot att vara ensam. Jag är inte ensam när jag strövar omkring. Det har delvis med åldern att göra. Jag söker inte efter något särskilt sällskap. Jag gillar att vara på språng - att sitta på ett bullrigt kafé eller på ett tåg - det är så jag gillar att arbeta. Ensamhet och att vara själv är olika saker. När man är själv är man öppen för äventyr och befinner sig ofta i en atmosfär som skapats av andra, vilket jag tycker är inspirerande.
Du skriver som om du reser inkognito, men folk måste känna igen dig?
– Jag reser aldrig inkognito. Jag håller mig bara för mig själv - förutom i Italien där jag är extra uppskattad och behöver någon som följer mig runt.
Är du en rastlös person?
– Ja, skrattar hon.
– Redan som barn var jag något av en ensamvarg. Jag älskade mina syskon och några nära vänner. Men jag är inte en särskilt social person. Mitt största sociala arbete sker på scenen. Jag skulle inte ha något problem att tillbringa flera dagar utan att prata med någon särskild.
I ditt skrivande hyllar du vänner – fotografen Robert Mapplethorpe och nu senast dramatikern Sam Shepard. Vad får du upp för bilder när du tänker på Shepard?
– Jag ser Sam betrakta mig med ett snett leende – han kände mig så väl – jag saknar honom fruktansvärt. Sam var väldigt beskyddande, men han förstod att jag är ganska tuff och kan klara mig själv. Vi gick igenom en romantisk fas som vi egentligen inte behövde, vi fann varandra på så många sätt. Vi litade på varandra, respekterade varandras arbete, hade liknande humor. Vi hade en jämställd relation som också var grundad i en maskulin/feminin dynamik, något som är trevligt i alla åldrar. Han var som en vän men det var också som att ha en man i mitt liv, i 50 års tid.
Blir det lättare att hantera förlust med tiden?
– Jag hanterar förlustens stund bättre nu, det är i det långa loppet som det blir svårt. Att förlora Robert Mapplethorpe var enormt svårt och det tog längre tid att bearbeta, men jag var yngre då. Jag saknade honom faktiskt senast igår – helt plötsligt – så mycket. Jag saknade att prata med honom om konst, om saker som stör mig och att bara skratta tillsammans. Vissa dagar blir det nästan outhärdligt att vissa människor inte finns kvar.
Du fyller snart 74. Var du rädd för att fylla 70?
– 70 var en milstope. Mina föräldrar levde tills de var 83. I ungefär ett års tid var åldern 70 skrämmande. Jag hade en olustig känsla av kronologi. Sen bestämde jag mig för att det var läge för förbättring, att bli mer hälsosam. Det har jag försökt fokusera på under denna pandemi. Jag lagar min egen mat, äter måttligt och har blivit av med övervikt. Jag tränar och försöker hålla mig positiv mentalt.
Hur var din mamma? Är du lik henne?
– Jag trodde inte det förrän jag blev äldre. Många av mina bästa egenskaper kommer från henne. Min mamma var stark och livlig - en överlevare. Som familj befann vi oss i den lägre medelklassen. Min mamma arbetade som servitris under hela sitt liv, ända fram till graviditetens åttonde månad. Hon hade en känsla för humor. Hennes kärlek var påtaglig, även när vi straffades hårt. Den mest underbara egenskapen hos mina föräldrar var att de inte hade några fördomar. De hade bara en regel: man måste vara en bra människa, man måste vara snäll.
Vilket var ditt lyckligaste årtionde?
– Jag älskade min barndom – mina hundar. Jag älskade slutet av 60-talet och början av 70-talet eftersom alla mina vänner fortfarande levde. Under 80-talet hade jag mina lyckligaste år. Jag fick mina barn, utvecklade mitt skrivande och var nära min man (Fred “Sonic” Smith), som inte levde så länge. Jag levde ett någorlunda isolerat liv men utvecklade en uppskattning för de små sakerna i livet: en kopp kaffe eller ett underbart päronträd i trädgården som gav frukt på hösten.
Har 2020 varit mer traumatiskt än ”Apans år”?
– Jag har aldrig upplevt ett så traumatiskt år som 2020. Jag känner avsmak varje dag, delvis på grund av atmosfären som president Trump har skapat i vårt land: vi är mer splittrade än någonsin. Jag känner världens oroligheter djupt nere i maggropen.
Sam Shepard sa att man kan göra vad som helst och du kommenterar detta på följande vis i boken: ”Vi var alla unga då och det var den generella idén.” Vad är den generella idén nu?
– Vi kan fortfarande göra vad som helst men inte förrän vi tar hand om de två globala kriserna: pandemin och klimatkrisen. Att rädda jorden från klimatkollaps måste vara vårt första och största fokus.
Finns det någonting du ångrar?
– Som konstnär ångrar jag ingenting - jag har alltid försökt göra mitt bästa. Som människa ångrar jag att jag inte tillbringade mer tid med min mamma när hon blev äldre. Jag önskar att jag återigen fick dricka en kopp kaffe med mamma och lyssna på alla hennes historier, för hundrade gången.
Tror du fortfarande på det som du skriver i boken: ”Något underbart kommer att hända – kanske imorgon.”
– Det tror jag alltid.
