Hur blev det så? I ett Sverige där Göran Persson sa att ”Alla ska med” och Göran Hägglund bedyrade en politik för ”verklighetens folk”. Det försöker författaren och journalisten Patrik Lundberg förstå i boken ”Fjärilsvägen”. En på samma gång kärleksfull och lågmält rasande berättelse om Birgittas liv som ensamstående och deltidsarbetande arbetarmamma i Sölvesborg. En historia som gjort ont att minnas.

– Jag har gått mycket i terapi de senaste åren, och hittat sätt att hantera sorgen. Jag försöker tillåta mig att vara ledsen, säger han.

I boken skriver Patrik Lundberg direkt till mamman: ”Du banade väg för min klassresa. Du dog på kuppen.”

Mitt i sorgen mullrar vreden över politiken. Som när Fredrik Reinfeldt skrev att ”70 är det nya 50”, i en rapport om äldrefrågan från 2019 beställd av den rödgröna regeringen.

– Det borde bli mer uppståndelse över en sån formulering. Min mamma blev inte ens 70.

Varje utgift, ett sammanbrott

Mamma Birgittas liv börjar i dur. Hon tillhör den ”skötsamma arbetarklassen” och Socialdemokraternas folkhemsreformer gör stor skillnad i plånboken. Några år efter att ha träffat sin make får hon äntligen lyckan att bli mamma till Patrik och lillasyster Paula som adopteras från Sydkorea. De är hennes allt. Snart flyttar familjen till en nybyggd villa på Fjärilsvägen i Sölvesborg.

En dag vänder allt. Pappan har träffat en ny och lämnar Birgitta ensamstående med barnen. Det blir finanskris. Slitet tar aldrig slut.

”Varje extra utgift föranledde ett sammanbrott: när min vinterjacka gick sönder, vid högtider, när Paula växte ur både sina och dina kläder. Du började gråta, gick ut i natten och kom inte hem på era timmar.” skriver Patrik Lundberg i boken. För varje decennium blir mammans ekonomi och fysiska hälsa bara värre. Hon har nästan inga pengar, är fast i sin deltidstjänst.

I nutid har Patrik Lundberg just bytt sina vita inomhusskor med ananastryck mot handsydda loafers i mocka. Han har fått barndomens drömjobb, kolumnist och författare. Kontoret ligger i ett av Stockholms innerstads vackraste kvarter, vid kullerstensgränder och träkåkar. Här är milslångt från Sölvesborg, i flera bemärkelser.

– För att jag skulle kunna göra den här klassresan så var min arbetarmamma i princip tvungen att offra sitt liv. Samtidigt kan människor från kulturmedelklassen passa på att förverkliga sig själva och sätta barnen i rätt skolor. Det är orättvist, säger Patrik Lundberg.

Han är chockad över att alla politiska partier i Sverige säger att ensamstående utbrända kvinnor ska få ha det drägligt. Att alla barn ska kunna göra en klassresa. Om de nu tycker det, var är de politiska besluten som ska förbättra för denna grupp?

Utbrända och barskrapade

I och med boken och sommarpratet om mamman har Patrik Lundberg fått tusentals berättelser från kvinnor i Birgittas ålder skickade till sig. Många av kvinnorna är utbrända, barskrapade.

– Nästan alla säger att de trillade dit för att de valde att ta hela föräldraledigheten, de gick ner till deltid, de tog alla vabbdagar, de skötte det obetalda hemarbetet och det känslomässiga arbetet i alla relationer. När de sedan blev sjuka eller pensionärer så hade de mycket mindre pengar, säger han.

Vilka politiska beslut skulle behövas för att göra det bättre för kvinnor i låg­löneyrken?

– Det enklaste svaret är: Så länge du jobbar så går det. Men när du blir sjuk eller arbetslös så måste det finnas en välfärd. Vad som är ännu viktigare är jämställdheten. Familjer generellt behöver göra jobbigare val, för livspusslet där mannen jobbar lite mer och kvinnan är hemma lite mer, det funkar bara om paret håller ihop resten av livet och delar på pensionen. Så ser det inte ut idag.

I boken anas en skuld du känner gentemot din mamma. Vad handlar det dåliga samvetet om?

– Skulden handlar om att hon lade grunden för att jag skulle kunna göra en klassresa. Ju mer bildad jag blev, ju mer pengar jag tjänade, desto längre kom jag ifrån henne och från de resurser hon hade.

Är det ett svek?

– Nej, det är det ofrånkomliga som händer när ens barn gör en klassresa. Men det handlar inte bara om relationen till min mamma, utan också relationen till mina barndomsvänner. Vi är vänner fortfarande, men har helt olika intressen. Vissa tror att jag ser ner på dem, trots att jag inte gör det.

Länge lät du bli att berätta om din mamma, i rädsla att människor skulle döma henne. Kan du berätta om det?

– Det finns en sån hårdhet i samhället. Om en fattig person tar upp en cigg i ett tv-inslag så säger folk ”Varför röker du? Det kostar ju pengar!”. Eller om barnen äter glass: ”Det är dåligt för tänderna. Och kostar pengar!”. Jag tror att det är ett sätt att relativisera att det finns fattigdom, att säga att alla har ett val. Men jag tror inte på det. Många som har små medel och inte kan ta sina barn på sol- och skidsemester, de köper det de har råd med, för att kunna ge sina barn något. Till exempel glass och godis, småsaker.

Och då moraliseras det?

– Ja, så har över- och medelklassen alltid sett på arbetarklassen: ”De vet inte vad de gör, de vet inte sitt eget bästa”.

Din mamma verkar ha varit otroligt stolt över dig, in i det sista. Vad saknar du mest med henne?

–  Jag saknar hennes röst. Det finns hundratals bilder och brev som hon har skrivit, men inga inspelningar med hennes röst, så jag kan inte lyssna på den om jag vill. Det saknar jag. Hon gjorde allt för mig och min syster. Det var fantastiskt.

Patrik Lundberg om...

… vilken scen i boken gjorde ondast att minnas:

– När jag hade varit i Sydkorea för att återförenats med min biologiska mamma och kom hem och skulle berätta det för mamma. Det är så uppenbart att hon blir sårad och ledsen, trots att det var något jag väldigt gärna ville göra. När jag fördjupade mig mer i adoptionsfrågor såg jag att det inte är så vackert i verkligheten. Det blev också jobbigt för mamma. Hon hade en bild av att hon gjorde något gott när hon adopterade, utöver att hon ville ha barn. Det var ett sår som aldrig läkte i vår relation.

… att han i skolåldern ville bli som Jimmie Åkesson:

– Vissa blir chockade när jag säger att vi gick på samma skola och jag tyckte om det han skrev i skoltidningen. Det är väl inte det minsta konstigt? Det är väl helt självklart att han är bra på att föra sig, det är ju därför som många röstar på honom. Om man bara tror att Jimmie är ett monster, så har man inte förstått något.

... retoriken och debatten om Sölvesborg och SD:s väljare:

– När media åker dit så träffar de generellt bara tokstollarna, de som sticker ut åt det ena eller andra hållet. Det blir en skev bild. När jag föreläser i utsatta områden säger de alltid ”snälla Patrik, skriv om vår vardag, skriv om normaliteten, kom inte bara när det brinner”. Jag känner likadant med den svenska landsbygden.