Lundberg har länge varit både fotbollsspelare och författare, även om den förstnämnda aktiviteten nyligen lades på hyllan. Han är materialisten som äger väldigt dyra klockor och skor samtidigt som han skriver gripande reportage om sociala orättvisor och klassamhället. Han är skribenten som blir anklagad för att vara självupptagen och ointresserad av form men beskriver sig själv som en grovjobbande perfektionist. Han är en upphöjd profil inom Sveriges kulturelit men älskar också att slänga sig med snuskiga ord och ekivoka skämt. Han har till och med lyckats med den omöjliga kombinationen att bli ansiktet utåt för manlig barnlöshet samtidigt som hans flickvän väntade barn. 

Dubbelmoral? Nej, inte enligt Patrik Lundberg själv. Snarare ett resultat av att vägra anpassa sig efter en endimensionell tid. 

– Nu låter jag ju som en jävla fjant. Men i vår samtid får saker inte vara både och. Gå in på sociala medier så ser du att man måste välja sida. Saker får inte vara två- eller tredimensionella. Utan människor springer runt med skygglappar och tonläget höjs.

Den breda blekingskan är låg och harmonisk för att nyfödda Ingrid, som ligger i sin mammas knä strax intill, ska hålla sig lugn. Vi sitter vid köksbordet i tvårumslägenheten i utkanten av Stockholms norra innerstad. Hemmet är fyllt av medvetna statusmarkörer: kaffemaskinen, samlingen med orangea gjutjärnsgrytor från Le Creuset och de naturfärgade textilerna är som tagna ur en fräsch Hemnet-annons. Ovanpå bokhyllan står Patrik Lundbergs priser, bland annat Guldpennan, Stora Journalistpriset och Guldspaden – de tyngsta utmärkelserna man kan få som journalist. 

Här bor han med sin flickvän Saga och sedan fyra veckor tillbaka även med deras dotter. Ingrid var inte planerad. Paret hade träffats i några månader men inte ”formaliserat det” när Saga blev gravid. Samtidigt hade han länge drömt om att bli pappa och påbörjat en essäserie i Dagens Nyheter om faderskap. Den första artikeln hade rubriken ”Är jag en sådan som aldrig blir någons pappa?” och publicerades några veckor in i graviditeten. 

Du kom ut som barnlös i Sveriges största dagstidning samtidigt som din flickvän var gravid. Funderade du på hur det skulle uppfattas? 

– Nej jag tänkte inte på det. Jag var bara så orolig. Jag vågade inte tro att det var sant förrän vecka 30. Ingrid var lika stor som en daggdroppe när texten publicerades. 

Men, vad ska man säga? Jag skjuter skarpt.

I researcharbetet för artikelserien hade Patrik Lundberg läst på om hur den biologiska klockan gäller även för män. Även om de kan få barn när de är äldre blir det betydligt svårare efter 40. Hans egen 40-årsdag närmade sig och han kände hur hans kropp började förfalla. Artrosen i knäna blev värre och de grå hårstråna allt fler. 

– Jag skrev att för män över 40 beror vart tredje missfall på mannens kvalitet. Så jag var jättenervös. Men, vad ska man säga? Jag skjuter skarpt. 

Ville kissa på gubbar i Berlin

Slängiga grabbigheter som att ”skjuta skarpt” slinker ur Patrik Lundberg då och då. När han berättar att han är rädd för att ta banklån och jag frågar varför svarar han att det är för att om han inte kan betala tillbaka dem är det ingen annan som kommer lösa det åt honom, ”i så fall får jag köpa knäskydd och börja suga av gubbar”. När vi pratar om könsroller säger han att han identifierar sig mer med hur han är som människa än med sin ”dolme”. Ordvalen fungerar som en rolig kontrast till en försynt framtoning och som ett ytterligare exempel på Patrik Lundbergs vilja att vara både och.

Ungdomsromanen ”Onanisterna” som kom 2014 vittnar om köriga tonår, även om allt inte är självupplevt utan består av ”rövarhistorier från hålor i hela Sverige”. 

Du festade mycket som ung? 

– Ja, ett tag söps det varje dag och det var mycket hembränt och slagsmål. Jag har fått spö många gånger och sprungit runt på Berghain och letat efter gubbar att kissa på.

Patrik Lundberg berättar att han hade hört att det sitter män som vill bli kissade på utanför pissoarerna på Berghain, en mytomspunnen och dekadent technoklubb i Berlin. 

— Jag tänkte, varför inte? På ett privat plan vill jag testa allt en gång, så om någon vill pissa på mig så får den göra det också. Det här går inte ihop med bilden folk har av mig. När jag var tonåring hade jag ett coverband som hette O*Teens, vilket stod för Onkel Kånkel Teens och frontfiguren i O*Teens bor i mig fortfarande.

Det kontroversiella bandet Onkel Kånkel bildades 1979 i Kalmar och var pionjärer inom könsrocken. De sjöng satiriskt om pedofili, tidelag och homosexuella. Textrader som ”Pedofiler upp till kamp/Vi vill adoptera” var soundtracket till Patrik Lundbergs uppväxt i Sölvesborg och han ser fortfarande det humoristiska i musiken. 

– Låten ”Pedofilernas volleybollturnering” är jätterolig satir. Men det får inte tas ur sin kontext för då låter det som att jag tycker att pedofiler ska få adoptera. Och det tycker jag inte. 

Tror du inte folk fattar det? 

– Att tolka saker välvilligt är inte riktigt i takt med vår samtid. 

En kulturelit som gökar runt

Vid köksbordet återkommer han flera gånger till att tolka texter välvilligt. Han hänvisar till sin förläggare, Daniel Sandström, som sagt att för att kunna ta in en text måste den läsas med garden nere. Annars blir det enkelt att misstolka och förlöjliga. 

Under hösten har Patrik Lundberg blivit måltavla för en hetsig kulturdebatt om självupptagenhet inom litteraturen. I Göteborgs-Posten anklagade kritikern Mikaela Blomqvist skribenter som utgår från sig själva för att vara egocentriska och ointresserade av språk och form. Blomqvist använde honom som exempel och avslutade sin artikel med en tydlig känga: ”Om bara författarna kunde ta ner dessa gigantiska speglar som de har monterat upp på sina skrivbord”.

Patrik Lundberg undviker ofta att ge sig in i kulturdebatter och tycker att många av diskussionerna är ett spel för gallerierna. 

– Vi är ett litet land där författare, kritiker och kulturjournalister rör sig på samma lilla yta. Folk umgås och super och gökar med varandra. De skriver saker i tidningen som de hade kunnat ta på Messenger. Om jag ska vara ärlig tycker jag att många kulturdebatter är strunt.

Den här gången gjorde han ett undantag och skrev en replik på Mikaela Blomqvists artikel för att ”ge författarnas perspektiv”. I repliken beklagade han sig över hennes och andra debattörers oförmåga att läsa undertext, och sedan var diskussionen igång.

Från föräldraledigheten har han följt efterspelet och vaknat upp till nya texter där han nämns.  

– Hon, och andra som gett sig in i debatten, tolkar mig illvilligt. Jag skriver om en procent av mitt liv. Men jag bryr mig inte om mitt rykte. Det jag skriver i tidningen har en tematik som jag hoppas kan beröra många läsare. Om jag hade börjat bråka med alla som skriver om mig hade jag tänkt mer på mig själv än på mina läsare. 

Skröt om bokförsäljning

I repliken skrev han att hans roman ”Fjärilsvägen” ett tag sålde lika många exemplar per dag som den Nobelpristippade författaren Dag Solstads senaste bok gjort totalt. 

Många läste det som skrytsamt. Tänkte du på att det skulle kunna uppfattas så?

– Jag tänkte tvärtom. Det jag ville visa på var absurditeten i att en av världens bästa författare säljer mindre än en som inte är världens bästa författare. Den som läser med garden nere förstår säkert det. Men om det uppfattas annorlunda får jag skylla mig själv.

Fintar bort frågor med stekpannan

Patrik Lundberg fyller på sin flickväns kaffekopp och fortsätter med ett långt resonemang om hur en text som gått i tryck tillhör läsaren och att det är ”det som är så fint med litteratur”. Han gör ofta så. Lyckas på ett avväpnande sätt finta bort den ursprungliga frågan och säga något som låter vettigt men egentligen inte alls är ett svar. 

När jag frågar om han påverkas av sin klassbakgrund drar han fram en lyxig stekpanna från kökslådan och börjar resonera kring ”att det är dyrt att vara fattig”. På frågan om vart han står i kulturens strikta hierarki ler han försiktigt och säger att han ”ser sig själv som ett väsen”. 

Jag kan inte låtsas som att det är synd om mig för att jag var fattig som barn.

Alla politikersvar gör honom svår att förstå sig på. När jag lämnar lägenheten är jag mer förvirrad än innan vi träffades och bokar därför en andra intervju. Denna gång möts vi på DN-redaktionen utan fotograf, flickvän och bebis. Skrapan i Stockholms innerstad har Patrik Lundberg drömt om sedan han började frilansa som sportreporter på Blekinge Läns Tidning 2004. Då fick han 150 kronor per match. Idag är han fast anställd och en av tidningens mest lästa reportrar. Förra året tjänade han nästan 900 000 kronor.

– Jag får inte skriva vad jag vill men jag får skriva det mesta jag föreslår. Och jag har privilegiet att kunna vara sval i mina texter, det är ingen som säger ”lilla gumman” till mig.

”Jag är ingen underdog”

Det är Patrik Lundbergs första dag på redaktionen efter föräldraledigheten och han rör sig ledigt genom lokalerna. En man i kostym ler stort och ropar ”grattis” efter oss. När vi stöter in i fotografen Alexander Mahmoud hälsar Lundberg med ett ”hallå boy”. Vi sätter oss för att påbörja intervjun men innan vi sätter igång vill Patrik Lundberg diskutera Augustprisnomineringarna som tillkännagavs dagen innan. Han själv tror att DN-kollegan Andrev Walden kommer vinna. 

Ser du dig själv som en makthavare?

– När jag skriver så skriver jag som en författare på Albert Bonniers förlag och som en journalist på Dagens Nyheter. Så jag kan inte springa runt och låtsas som att det är synd om mig för att jag var fattig som barn. Jag är ingen underdog.

Han stör sig på folk utan uppdaterad självbild.

– Jag tror att det kan leda till maktmissbruk. En intressant grej med metoo var när vissa av de utpekade männen ville förklara sig och började prata om att de inte hade fått några tjejer när de var 15 år. Som att det ger dem rätt till tjejer när de är 50. Att se sig själv som en finnig 15-åring när man inte är det längre kan vara farligt. 

Samtidigt är du som skribent väldigt fokuserad på det svåra och mörka i ditt liv. 

– Ja, men det är för att jag intresserad av klass och hur man kan berätta om det på 2020-talet, i skuggan av ett raserat folkhem.

Patrik Lundbergs roman ”Fjärilsvägen” kom 2020 och är hittills hans enda skönlitterära bok riktad till en vuxen publik. I den skriver han om sin mamma Birgitta och hennes resa från stabil medelklass till sjukpensionär som förlorat allt. I berättelsens bakgrund rör sig Patrik Lundberg och hans syster som konfronteras av mammans olycka och står maktlösa inför hennes öde.

Hans fattiga uppväxt återkommer även i många artiklar. I krönikor har han också skrivit om att bli utsatt för sexuella övergrepp, om att bli adopterad på felaktiga grunder, om att fira jul ensam och – som tidigare nämnt – om att vara ofrivilligt barnlös.

Varför skriver du så mycket om dig själv och ett svårt liv om du inte vill bli placerad i ett offerfack? 

– Inför den här intervjun kollade jag upp alla mina publiceringar. Det är över tusen artiklar och kanske fem procent av dem utgår från ett jag. Sen kan det vara så att det är de procenten som fått störst genomslag. Men det säger mer om samhället än om mig som en självupptagen författare.

Skriverier som en god sås

Den profilerade journalisten börjar återigen låta som en politiker. Men i DN:s matsal som går under det smickrande namnet Orangeriet på grund av krukväxterna och de stora fönstren, är det som att Patrik Lundberg är mer bekväm med att föra sina tankar ett steg längre.

– Istället för att skämmas över vissa saker har jag valt att använda dem för att säga något om Sverige och världen. Det här låter klyschigt men det kan vara bra att sätta sig själv på spel. 

Vad menar du?

– Om jag vill skriva om någonting som jag tycker är viktigt, eller konstnärligt intressant, och sätter in mig själv i det så offrar jag någonting. Bland annat delar av min integritet. Jag tycker om den spänningen. Texten om när jag och min pappa träffades och jag försökte förstå honom till exempel, den hade inte alls fått samma elektricitet om jag hade skrivit om en främmande pappa som lämnat sin familj. 

Jag filtrerar fram det viktigaste. Det är som att göra en sås.

En risk med att använda sig själv är att folk ifrågasätter om det verkligen har hänt. Är du orolig för att folk inte ska tro dig?

– Nej, inte alls. För jag vet att jag skriver sanningen. Men om jag blir läst av flera hundratusen kommer några att inte tro mig. 

Att skriva sanningen är speciellt när man skriver om sig själv. För du berättar inte allt.

– Jag väljer fram. Jag väljer inte bort. Alltså, jag filtrerar fram det viktigaste. Det är som att göra en sås, som du reducerar för att den ska bli koncentrerad och god.

Expressens kritiska gräv: ”Ett hafsverk”

För ett år sedan släppte Expressen en artikel om en granskning av adoptionsmarknaden som Patrik Lundberg gjort tillsammans med kollegorna Alexander Mahmoud och Josefin Sköld. Expressen-texten har rubriken ”Hon blev snuvad på DN:s prisbelönta avslöjande” och handlar om att grävjournalisten My Vingren gjort en stor del av researcharbetet till DN:s adoptionsgranskning utan att kreddas ordentligt. Expressens reporter ställer Lundberg mot väggen och försöker reda ut vad det egentligen var som hände mellan honom och My Vingren. 

Hur känner du inför de här kontroverserna idag? 

– Jag har aldrig uttalat mig om det här tidigare för det skulle ta ännu mer fokus från kvinnorna som blev bestulna på sina barn. Expressens artikel var ett hafsverk, reportern hade inte läst på ordentligt. Det stod vissa saker som inte är sanna. Som att jag är en orutinerad reporter fast att jag jobbat som journalist sedan 2004. Dessutom var texten väldigt insinuant, det stod att My Vingren ”fick betalt från reporterns ficka”. Då insinuerar man att jag har gjort något olagligt vilket är en ful vinkel. Mitt bolag betalade för en del av Vingrens research eftersom pengarna var slut och jag ville att hon skulle få betalt. 

Hur kändes det att ta emot Stora journalistpriset utan My Vingren, när du visste att hon var missnöjd med kredden?

– Det visste jag inte då. Men My Vingren har rätt till sin berättelse och jag hyser inte den minsta agg mot henne. Det dröjde för länge innan hennes namn lades till i artikelserien och det var inte bra. Men hur det kan handla om… mig? Det har jag svårt att se.

Ryktas bli DN-chef

Solen utanför matsalens fönster har gått i moln. Efter totalt fem timmar med Patrik Lundberg är hans sätt att snärja sig mot alla former av ensidighet fortfarande förvirrande. Vi pratar om medelklassen som han tillhör och älskar, men också känner aversion mot. 

– Jag är trött på att medelklassen säger att den är så privilegierad men samtidigt vägrar att ge upp ett enda privilegium.

Gäller det dig också?

– Nej. Jag vill ha mina privilegier för jag vet hur det är att inte ha dem. Jag vill ha trygghet, pengar och fina saker. Jag vill leva länge. Jag säger inte ”jag borde inte resa så mycket”. Om jag reser så reser jag. Punkt.

Inför julen 2022 skrev Patrik Lundberg en DN-krönika om att han skulle fira storhelgen ensam. Att han sedan syntes på Stureplan på julafton med en av landets största bloggare samt en före detta kulturchef, gjorde att texten skapade kontroverser. Men det krönikan egentligen handlade om var inte att sakna någon att fira jul med, det var att inte kunna göra det med en egen familj. ”Nästan allt jag har tagit mig för har jag lyckats med. Klassresan, karriären, ekonomin, det sociala. Backa med släp och skriva en bästsäljare. Nästan allt, förutom det enda som spelar roll”, skrev han i texten som publicerades tre dagar före julafton. 

Det har gått mindre än ett år och nu har du lyckats även med det som spelar roll. Vad ska du göra när alla drömmar är uppfyllda? 

– Jag vill se till att Ingrid har det bra. Jag vill göra mitt bästa på jobbet och vara en i laget.

Det ryktas om att du ska ta över efter Björn Wiman som kulturchef om två år? 

– Ja, jag har också hört det. Men tror du själv på att DN skulle ha den framförhållningen? Och låta mig gå bredvid Wiman i två år för att förbereda mig? 

Om jag lyfter en diktsamling i en krönika har det hänt flera gånger att den seglat upp på olika topplistor.

Skulle du tacka ja? 

– Journalistiskt känner jag mig som en del av DN. Jag vill vara på den plats där ledningen tror att jag gör störst nytta. Om det är som reporter, kulturskribent, eller chef, spelar ingen roll. Jag vill göra mitt bästa för tidningen.

Nu låter du som en politiker igen. 

– Du, Selma. Det hänger ihop med det ansvar jag känner. Att om jag framställs, eller framställer mig själv, som äregirig eller kåt på uppmärksamhet så skulle det skada DN och mina nära och kära. Jag känner också ett stort ansvar för mina intervjupersoner. Det handlar om en informell makt jag har. Om jag lyfter en diktsamling i en krönika har det hänt flera gånger att den seglat upp på olika topplistor. Det gör att jag måste vara jättenoga med vilka jag pratar med eller skriver om. 

Jag har upplevt dig som en person som är bekväm med att prata om dig själv, men under de här två intervjuerna har du inte alls varit lika öppen. 

– Nej, för när jag skriver om mig själv väljer jag exakt hur jag ska göra det. Det här är en kontrollförlust för mig. 

Är det obehagligt att förlora kontrollen?

– Nej, jag älskar det. Men om man inte känner något obehag efter att ha blivit intervjuad är det fel på reportern. 

Vi går tillbaka till att prata om vad Patrik Lundberg ska göra framöver. Han berättar att han gärna vill skriva en till roman och att han hoppas på att ”en ny berättelse ska komma till honom”. Med ett litet leende på läpparna smyger orden fram:

– Vem vet, den kanske kommer handla om mig själv?