Familjen Kim kämpar för att få vardagen att gå ihop. Alla fyra – föräldrarna och de två barnen i 20-årsåldern – är arbetslösa och försöker hitta inkomstbringande påhugg, som att vika kartonger åt den lokala pizzerian. De bor i en torftig lägenhet en halv trappa under jord och både wifi-nätverket och telefonabonnemangen är stoppade eftersom räkningarna är obetalda.
En dag får sonen Ki-woo (Choi) ett tips av sin vän Min: den senares unga adept i engelska behöver en ny privatlärare. Ki-woo klär upp sig och anställs hos den välbeställda familjen Park. Steg för steg lyckas han sedan få in sina familjemedlemmar som tjänstefolk i det väldigt flådiga huset (tidigare ägt och byggt av en renommerad arkitekt), dock under falska namn.
Social ingenjörskonst
Familjen Park är nyrik och frun i huset är nojig. Barnen får extra hemundervisning i olika ämnen och fru Park (Jo) tycker att lågstadiegamla sonen är ett geni inom bildkonsten – men vet att han har trauman han behöver bearbeta. Så bra då att Ki-woo känner en stjärna inom bildterapi, Jessica, som systern Ki-jeong (Park) låter ta form.
Familjen Kim är fattig men gatusmart. Det är fascinerande att se deras många små manövrer som får framför allt fru Park att fastna hårdare på kroken – förfalskade intyg, planterade bevis mot den befintliga personalen och små kommentarer som får ödesdigra konsekvenser när paret Park sovit på saken. Social ingenjörskonst brukar det kallas – eller rätt och slätt lurendrejeri i den högre skalan. Men hushållerskan låter sig inte dumpas så lätt – och har hemligheter som får henne att återvända till huset.
Tempot gör att första hälften av filmen bara flyger förbi. Sedan tar saker skruv på riktigt, vilket ger energi till andra hälften. Det är lekfullt och drivet berättat, med många intressanta karaktärer och smarta detaljer. Som tittare anar man att familjen Kim inte kan hålla uppe fasaden hur länge som helst, och spänningen stiger ju längre in i filmen vi kommer. Hur ska det sluta?
Scenografin visar klass
I botten för filmen finns frågan om klass: Parks nyrika aningslöshet kontra Kims beslutsamhet att slåss som djur för att skapa ett bättre liv för sig själva. Även fysiskt lever familjerna i olika världar, vilket scenografin understyker: Park tryggt på en kulle i en fantastisk villa med murar och dyra möbler och Kim många slitna trappsteg ner i ruffiga kvarter, med fulla män som urinerar mot deras fasad. Liksom med parasiter och värddjur är det svårt att klandra den fattiga familjen som gör vad den kan för att överleva. Men kan de nöja sig med sina löner – eller vill de ta över familjen Parks liv? Pappan Ki-taek (Song) är den som med stigande frustration har svårast att acceptera de ekonomiska skillnaderna, och att hans och herr Parks roller som familjefäder och -försörjare är så olika.
Leker med genrer
Genremässigt leker Bong Joon Ho med ramarna: ibland känns det som en klassisk ”den stora stöten”-film, stundtals är det sylvass satir, definitivt ett drama – och samtidigt växer obehaget som i en thriller. Det är skickligt, underhållande och engagerande.
”Parasit” vann i våras guldpalmen i Cannes (och juryn var enhällig för första gången på många år). Och det är bara att hålla med – i en tid när skillnaderna växer lavinartat mellan de som har och de som inte har är det här, trots skarp konkurrens, årets klart bästa film.
