”Ingen vill erkänna censur”

”Dialect”, filmen om taxichauffören, är en av fem kortfilmer som ingår i indieproduktionen ”Ten years”, som släpptes 2015 och skildrar Hongkong 2025. Filmen spelades in med en låg budget och marknadsfördes minimalt, men gjorde succé på biograferna, där den dock bara visades under en kort period. Något som fick filmmakarna att misstänka påverkan från Kina. Shu Kei, filmkritiker och professor vid Hong Kong Academy for Performance Arts menade att biografernas förklaringar – att de hade så många andra filmer att visa – klingade falskt. ”Jag har aldrig hört talas om att en film som säljer fulla hus vid varje visning tas bort, men ingen vill erkänna censur eller påtryckningar från Kina”, sa han till The Guardian när biografvisningarna upphörde 2016. Han har också kallat filmen för den första film på årtionden som tar sig an verkligheten i Hongkong. Filmen vann ”Bästa film” på Hong Kong Film Awards 2016, en gala som brukar tv-sändas även i Kina, men som försvann ur tablån när nomineringen blev känd.

False flag-operation

I den första filmen, ”Extras”, ser vi två män öva inför ett iscensatt attentat, en false flag-operation för att skapa stöd för den nationella säkerhetslagen. Den äldre av de två männen pratar om bristen på möjligheter, till och med när han gör jobb för brottssyndikatet Triaderna känner han sig som en frilansare som måste konkurrera med så många andra om uppdragen, i en scen där socialrealism möter politisk dystopi. I ett annat rum diskuterar en grupp makthavare hur dådet ska läggas upp för att få bästa möjliga effekt och skapa den skräck som ska göra det lätt att driva igenom den nationella säkerhetslagen. Lagen i filmen har verklighetens Hongkongbor tidigare lyckats stoppa genom stora protester, frågan är hur länge?

I den andra, betydligt mer konstnärliga, kortfilmen ”Season of the end”, ses ett par konservera kulturella fynd från någon sorts rivningsplats. Det är klaustrofobiskt, psykologiskt och den minst öppet politiska filmen. Den hintar något om andra kamper som utspelats i staden, en där gamla bostadskvarter stått chanslösa mot bulldozrar och storskaliga infrastrukturprojekt.

Brinnande paraply

”Self-immolator”, den tredje filmen, har formen av en fejkdokumentär kring en serie händelser där en demonstrant dött av hungerstrejk och en kvinna tänt eld på sig själv. Scenen där den gamla kvinnan som upplevt kulturrevolutionen, Himmelska fridens torg och occupy-protesterna häller bensinen över sig, lutar sitt paraply mot marken och tänder på – filmkameran dröjer kvar vid det brinnande paraplyet – lyckas vara både övertydlig och poetiskt gripande samtidigt.

I den sista filmen ”Local egg” spatserar ett ungdomsgarde, bestående av barn med röda schalar knutna runt halsen, beväpnade med ipads och anteckningsblock, runt och rapporterar otillåten försäljning. En äggförsäljares unga son måste gå med
i ungdomsgardet och blir tvungen att delta i en aktion mot sin pappas affär.

Äggen som symbol förekom under 2014 års occupy-protester och har återkommit under sommarens protester. Jag ser en bekant, född och uppvuxen i Hongkong, byta sin profilbild på Facebook till ett ägg. Äggliknelserna som återkommit i demokratiprotesterna kommer ur ett tal den japanska författaren Haruki Murakami höll, under en resa till Jerusalem, som satte ljuset på styrkeförhållandena mellan Israel och Palestina, det hårda och starka mot det svaga och sköra, stridsvagnar och murar mot civila kroppar:

”Mellan den höga solida muren och ägget som krossas mot den, kommer jag alltid att stå på äggets sida”. Muren – det robusta systemet, äggen – de som sätter sig emot det.

I juli publicerade Civil Human Rights Front, ett nätverk som arrangerat flera av de senaste månadernas demonstrationer, ett uttalande på sin Facebooksida, som uppmanade Hongkongbor att om de tvingas välja mellan muren och äggen som krossas mot den, alltid välja att ställa sig på äggens sida.

Filmen är en inblick i den oro många Hongkongbor lever med. I en text på sajten Medium, med titeln ”The unbearable heaviness of being in Hong Kong” frågar sig journalisten Karen Cheung hur länge hon kommer att lyckas hålla sitt löfte om att stanna och kämpa för Hongkong. Tills den nationella säkerhetslagen drivs igenom? Tills de första journalisterna eller människorättsjuristerna fängslas? Tills 2047 närmar sig och slutet för ”Ett land, två system” väntar runt hörnet?

Äggen fortsätter regna över polis- och myndighetsbyggnader i Hongkong och framtiden är alltjämt oviss.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.