– Haha. Ett glas bubbel kanske? Bra fråga, jag tycker det är rätt svårt att jämföra dem tematiskt så, säger Nelly.

Som alltid, så är det svårt att beskriva musik i ord.

– Vi har inte gått ifrån vad Pale Honey är, men vi kanske har pushat gränserna för det lite. I olika riktningar, säger Tuva.

Hur som, så försäkrar de att det fortfarande doftar indie. Det är bara lite mer av allt.

Ingen nyhet

Den stora nyheten sitter där, mitt i rummet, och är egentligen inte alls en nyhet. Men förr beskrevs Anders Lagerfors som den tredje, osynliga medlemmen. Han jobbar här i studion som ljudtekniker och producent och har varit med Pale Honey hela vägen. Men först nu officiellt och fullt synlig.

– Vi har turnerat så sjukt mycket ihop och verkligen växt ihop som ett band, så det kändes som ett helt naturligt steg, säger Anders.

– Egentligen har det varit så hela tiden. Vi har aldrig riktigt kommunicerat att vi är en duo, men folk har blivit förvånade när vi är tre på scenen, säger Tuva.

Nelly och Tuva har hängt ihop sedan åttonde klass och spelat musik tillsammans lika länge. Men Anders har ändå varit med sedan deras första inspelningar. Han ville ta steget från ljudtekniker till producent 2010, när Pale Honey spelade in sina första alster, och blev redan då en del i skapandeprocessen.

– Sen tog det lite tid innan vi gjorde första plattan, som vi började med kring 2014. När man gör en hel platta ihop så lär man verkligen känna varandra. Men jag minns när vi åkte på den första turnén, då slipades verkligen de sociala rollerna helt ihop. Sen har vi ju spelat så sjukt mycket, och rest så mycket. Flyg hit och dit, tidiga morgnar, bakfulla, och vi har gjort hela det äventyret ihop, säger Anders.

Det där äventyret har genererat ett flertal P3 Guld-nomineringar och Pale Honey har även blivit internationellt hyllade. Som de själva nämner så har de turnerat och spelat flitigt både i Sverige och utomlands.

– Helt ärligt så tror jag att kittet som håller ihop oss är att vi gör allt tillsammans, säger Tuva.

Vuxit fram

”Some time alone” har vuxit fram under lång tid. Tre år. Pale Honey har, och har alltid haft, sitt egna speciella tillvägagångssätt att skapa musik på. Lika delar analogt och digitalt. Mindre harvande i replokal, och mer filer skickade i Dropbox.

– Det känns som att sekunden vi skulle gå ifrån vårt arbetssätt så skulle det falla. Om typ ett skivbolag skulle gå in och säga att vi ska arbeta på annat sätt. Det måste vara på våra villkor, vår värld som vi går in i när vi skriver musik, säger Anders.

Att hans arbetsplats ger dem fri tillgång till ”egen” studio skadar inte heller.

– Det är ju väldigt lyxigt för oss, och att du har den kunskapen. Vi står inte i replokalen och jammar så mycket, utan skickar grejer till varandra hela tiden. Jag tycker bara det är ångestgivande att stå och testa riff i en replokal, säger Nelly

”Är det ens bra?”

Filerna som skickas kan vara ett nytt riff, en tänkt refräng eller lite vad som helst. Lejonparten kasseras längs vägen innan det de vaskat fram hamnar på skiva. Proceduren beskrivs som väldigt demokratisk, och de har nog alla favoriter som inte klarat sig hela vägen, säger de. Även när allt är klart, som nu, så finns det grubblerier.

– I en albumprocess så kommer i alla fall alltid jag till en känsla av att; räcker det här? Är det ens bra? Det känner jag jättestarkt just nu. Folk kanske tror att man har så jäkla bra självkänsla, men så är det ju inte alltid. Jag är typ orolig och undrar vad fan vi har spelat in. Men så har det ju varit de andra gångerna med, säger Tuva.

– Ja, men jag tror att det är lätt att glömma det sen efter. Men vi har varit väldigt nervösa vid varje albumsläpp, fortsätter Nelly.