Det hade de för all del rätt att göra. Ändå verkade det för platt för att vara helt sant. Som om åldrandet bara var något negativt som hände på ytan. Som om inget mer spelade in. 

Ens personlighet kanske, som ett förslag? 

Att läsa kulturkvinnornas texter kändes som att bli smittad av en sjukdom. 

Jag började drömma om att vaccinera mig, få ett botemedelmot att reducera mig till ett sjunkande erotiskt kapital.

****

”40 år. Äntligen en värdig medborgare”, sa jag häromveckan när jag fyllde jämt. Det var en sanning med modifikation. Redan i januari hade jag börjat planera min förväntade kris.

Kanske skulle jag plötsligt känna ett skilsmässosug börja surra i kroppen? Bli en sådan som anmälde mig till Vasaloppet och Stockholm matathon? Eller skola om mig till arborist?

Mina vänner hade många kreativa förslag: 

Klipp traumalugg och skaffa en ung älskare, föreslog någon. Andra tyckte att jag borde börja med militärträning, ta motorcykelkörkort eller trippa på hallucinogena svampar.

Det verkade drastiskt men ändå vagt intressant. 

Jag skrev ner listan men hejdade mig. Om 40-årskrisen var något man kunde planera, var det då verkligen en kris?

Punkterna kändes snarare som en duktig ”att göra”-lista än en psykisk käftsmäll.

****

Finns det plats för självupptagna kriser när hela världen krisar? Jag vet inte. Men det är tydligt att jag haft ett behov av att vara förberedd. 

Hur är det meningen att övergången ska kännas? Något omvälvande borde väl hända när alla, inklusive jag själv, räknat med sammanbrott?

I förebyggande syfte läser jag ”Kerstin Thorvall bookclub – eller Det mest förbjudna 2.0” från 2014 där en grupp kulturkvinnor som Jenny Strömstedt, Annika Lantz och Hanne Kjöller samtalar om livet som kvinna, mamma, dotter och yrkesarbetande.

Boken handlar mycket lite om Kerstin Thorvall och mycket mer om bokklubbens medlemmar. I texterna fasar de inför att de älskade barnen ska flytta ut, hittar mörka hårstrån på hakorna och gör sitt bästa för att se ömt i spegeln på sina förändrade kroppar. Vissa känner sig snyggare än någonsin, andra mer kompetenta. Ibland verkar de vara rädda: för att bli utbytta på arbetsplatsen, överflödiga i hemmet eller allmänt utnötta.

Kanske borde kvinnor få en övergångsgåva? föreslår Annika Lantz. En av skribenterna önskar sig sminkrabatt, eftersom det är så dyrt kvalitetssmink för ”mogen hud”. En annan skojar om att det borde gå att få RUT-avdrag för en klimakteriebutler. 

Det är tyvärr inte första gången jag tar ut fel ålderskris i förskott

I ett kapitel skriver Hanne Kjöller om att inkontinens-kissa på sig när hon gör marklyft. I ett annat berättar Annika Lantz om urspårade ägglossningar med gråtande slemhinnor och bibliska flytningar. 

Det är kul, men också ett nästan krampaktigt fokus på kroppen och dess tilltagande förfall. 

Efter ett tag inser jag att skribenterna snarare var närmare 50 än 40 år när de skrev boken. Och det är tyvärr inte första gången jag tar ut fel ålderskris i förskott. 

I bokhyllan står redan Cecilia Hagens ”Kulla-Gulla i övergångsåldern”, från 1994 som också handlar om livet efter klimakteriet: ”Håret hänger livlöst, dragen har halkat ner, rynkorna är rynkigare än någonsin och själen en enda skrynkla”. 

Tydligen har jag försökt förbereda mig i flera år. Det är patetiskt, men också lite rörande. 40 är ju ingenting. 

****

Min planerade medelålderskris är på många sätt typisk för vår tid: Att vilja få överblick över det oöverblickbara, kontroll över något som inte går att kontrollera. 

Filosofen Jonna Bornemark har i många intervjuer sagt att det är ur ovissheten som kunskap kan växa. Därför måste vi försöka vänja oss vid  ”horisonter av icke-vetande”. 

Men ovisshet är läskigt. Särskilt när jorden värms upp snabbare än en klimakterievallning. 

På min födelsedag gör jag istället ett bokslut: 

Mellan 30 och 40 har jag fått barn, bytt jobb, gråtit, skrattat och byggt ett attefallshus som nästan blev rakt. 

Fram till 50 kommer jag bli tonårsmamma, lära mig något, gråta och skratta över nya saker. 

Om jag har tur. 

Å tanterna. Kanske är det dem jag borde ta rygg på, snarare än 40-50-åringarna och deras ältande om marknadsvärde

Innan Millenieskiftet år 2 000 befarade domedagsprofeter det värsta. Y2K-problemet skulle få datasystemen hos företag och myndigheter att kollapsa. Man såg framför sig störtande flygplan och havererade kärnkraftverk, ett världsomfattande sifferkaos.

Men katastroferna uteblev. Precis som på mitt decenniestreck. 

Förhoppningsvis är det som Jenny Strömstedt skriver i ”Kerstin Thorvall bookclub”: Att det är övergångarna som är värst. Sedan rullar det mest på. Hon fick höra det av sin svärmor, som blev 91 år.

Å tanterna. Kanske är det dem jag borde ta rygg på, snarare än 40-50-åringarna och deras ältande om marknadsvärde. 

På en fest träffar jag Lilian 83, en kompis till mina föräldrar. Hon har drastisk humor, orange hår i flätor och har kvar de där pliriga ögonen som följt med hela min uppväxt, ända sedan hennes stora Valborgsfiranden på 90-talet när hon fyllde sitt stora hus med vuxna och barn. En gång åt en trött person matjord från en plåt i hennes kök för att han trodde det var kladdkaka. Sådana fester.

Kanske är det önsketänkande att det ska vara lätt att bli äldre. Liv brukar inte fungera så. 

Men den där pliriga blicken tror jag på. Nyfikenheten. Den är oemotståndlig och ålderslös.

När jag tittar mig i spegeln och fulkrisar ska jag tänka på den.