KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
För Dramaten var det mycket som stod på spel. Det gällde att återvinna teaterns förlorade heder. Under krigsåren hade man varit undfallande gentemot det nazistiska Tyskland, men nu var det dags att vända kappan efter vinden. Genom att spela en pjäs som hyllade den franska motståndsrörelsens kamp mot den nazistiska ockupationsmakten hoppades man kunna förbättra sitt solkade anseende.
I Göteborg fanns det däremot inget behov av någon kursändring. Att man ville vara först med ”Flugorna” låg helt i linje med stadens stolta traditioner vad gäller motståndet mot nazismen. Göteborgarna kunde ju stoltsera med en stadsteater som från första stund valt sida och envist hållit fast vid den linjen under krigslyckans alla skiftningar.
Mot denna bakgrund kan det tyckas orättvist att Göteborg förlorade kapplöpningen om att vara först med ”Flugorna”. I Stockholm var det premiär den 21 september och i Göteborg först en månad senare, den 19 oktober. Anledningen till dröjsmålet var att Dramaten inte ville dela med sig av den översättning som gjorts av Eyvind Johnson. Därför fick man ta hjälp av romanistprofessorn vid dåvarande Göteborgs högskola, Karl Michaëlsson, som av naturliga skäl också hade andra förpliktelser.
Det hindrade inte att Göteborgs Stadsteater i efterhand kommit att stå som moralisk segrare. Att Dramaten vänt kappan efter vinden noterades redan av recensenterna, medan göteborgarna hyllades för sitt långvariga motstånd mot nazismen. Att spela antinazistisk motståndsdramatik när det var riskfritt kunde stockholmarna kosta på sig, antydde flera kritiker, men det var något helt annat att – som Göteborgs Stadsteater – göra det i ett läge då nazisterna såg ut att kunna ta över hela världen.
När Stadsteatern hösten 2017 spelar ”Flugorna” knyter man alltså an till teaterns ärorika historia. Men valet av denna pjäs hör också hemma i en mer närliggande kontext. Vad jag tänker på är den konflikt som uppstod 2010, då både Stadsteatern och Folkteatern ville spela den antika dramatrilogi som varit den viktigaste inspirationskällan till ”Flugorna” – Aischylos ”Orestien”. I denna konkurrens valde Stadsteatern till sist att ge med sig, och därför är det inte överraskande att man nu vill få en senkommen revansch.
Den minsta gemensamma nämnaren för ”Flugorna” och ”Orestien” är ett demokratiskt patos som naturligtvis inte förlorat sin aktualitet. Det hindrar inte att Sartres drama i dagsläget kan te sig mer angeläget. I ”Flugorna” är udden inte bara riktad mot demokratins motståndare utan också mot de räddhågade medlöpare som inte vågar ställa upp till dess försvar.
Det finns också andra skillnader mellan ”Flugorna” och ”Orestien”. Sartre var ateist, men hos den fromme Aischylos var det respekten för gudarna som var drivkraften bakom dramernas demokratiska patos. I slutet av ”Orestien” åberopas sålunda Zeus Agoraios, det vill säga den aspekt av den olympiske härskaren som värnade om den demokratiska debatten på Agoran i Athen. Därmed understryks att den fria debatten och det demokratiska förhandlandet stod under gudomligt beskydd.
Men i Sartres drama har gudarna en helt annan roll. De är symboler för de diktatoriska makter som vill krossa demokratin. Därför försöker de hindra kungasonen Orestes från att befria sin hemstad Argos från den diktator vid namn Aigisthos, som tillägnat sig makten genom att förföra hans mor Klytaimnestra och mörda hans far Agamemnon.
I ”Flugorna” står dock gudarna maktlösa. Liksom Prometeus är Orestes den frie trotsaren som vägrar underkasta sig den gudomliga makten. Genom sin frihet illustrerar han grundtanken i den existentialistiska tankeriktning som Sartre tagit i arv av föregångare som Kirkegaard och Dostojevskij. För existentialisterna var det ju friheten som gjorde människan till människa.
Men ”Flugorna” handlar som sagt inte bara om filosofi. Hos Sartre är Orestes en inkarnation av den franska motståndsrörelsen. Hans trotsiga uppror mot gudarna är sålunda en symbol för partisanernas kamp mot den nazistiska ockupationsmakt som vid dramats tillkomst höll Frankrike i ett järngrepp.
På liknade sätt förhåller det sig med en annan av dramats upprorshandlingar. När Orestes syster Elektra hyllar friheten genom en livsbejakande dans, utmanar hon inte bara gudarna utan också de räddhågade landsmän som är deras medlöpare. På så sätt blir hon en antik parallell till de parisiska ungdomar som under andra världskriget trotsade de tyska ockupanterna genom att ge sig hän åt anglosaxiskt inspirerade nöjen som att dansa jitterbug och lyssna till jazzmusik.
Elektras uppror blir dock kortvarigt. I motsats till Orestes har hon i dramats slut vikt ner sig för makten och gudarna. Därmed blir hon hos Sartre en symbol för de räddhågade fransmän som visser-ligen ogillade den nazistiska ockupationen men ändå inte vågade ta strid för demokratin.
Att Elektra inte fullföljer sitt uppror har flera orsaker. Viktigast är nog ändå att hon skrämts till underkastelse av de flugor som gett dramat dess namn. Flugorna är ju hos Sartre en motsvarighet till erinnyerna, det vill säga de hämndgudinnor som hos Aischylos kräver att Orestes ska straffas för mordet på Klytaimnestra och Aigisthos. Samtidigt är de en symbol för den ånger som enligt Sartres existentialistiska filosofi drabbar människor som inte vågat ta ansvaret för sina val. Men de representerar också den ängsliga räddhågsenhet som hindrade de samtida fransmännen från att göra uppror mot den nazistiska ockupationsmakten.
Orestes låter sig däremot inte skrämmas av flugorna. Det ser vi i dramats slut! Likt en grekisk motsvarighet till råttfångaren från Hameln leder han flugorna ut ur staden. Därmed har han befriat sina landsmän från den räddhågsna mentalitet som hindrat dem från att ta strid för demokratin.•
