Åsa Linderborg ångrar på 352 sidor allt det där hon kanske inte borde ha publicerat. Frida Boisen skriver om mammans självmord som man inte fick prata om. Elaine Eksvärd fortsätter vara arg på sin pappa medan han lever. En vårspaning hos förlagen avslöjar att vi även 2021 har de typiska samtidsämnena att vänta: författarnas egna relationer och uppväxter. Vän av ordning invänder förstås att så kan några av världslitteraturens storverk beskrivas. Men hur många svenska författare håller ens för att översättas internationellt? Det blir som att jämföra SVT:s ”Amningsrummet” med Woody Allen. Båda riktar strålkastaren och självironin mot den vita, urbana övre medelklassen, men ungefär där slutar likheterna.
Lars Noréns tusensidiga dagböcker, den senaste ute nu på Albert Bonniers, tar priset. Här har vi en dramatiker som istället för att skriva drama som sätter världen i brand antecknar sida upp och sida ned av sina egna vardagsbestyr. Inte ens författaren själv verkar tycka att det är god läsning: “27 augusti 2015. Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.”
”Nästan autistiskt”
Anita Goldman är prisbelönt författare och skribent som sedan många år också leder skrivarkurser. Själv skriver Goldman just nu om vilket språk vi har för att tala om det som händer med vår planet. Hon hoppas att boken ska leda till debatt, men har sina tvivel:
– När det jag skrivit kommit ut i offentligheten har samtalet jag hoppats på ofta uteblivit. Ibland har jag fått fin kritik, ibland ett pris – men det har inte blivit någon riktig diskussion om själva ämnena.
Det är i facklitteraturen det händer, konstaterar hon:
– Inte för att skönlitteraturen inte kan ta upp aktuella frågor, utan för att skönlitterära författare väljer att inte göra det. Alla behöver inte skriva science fiction om klimatet, men skrivande människor som ändå är bildade och välinformerade kanske skulle kunna våga skildra samtidens eller historiens komplexitet, istället för såriga tillbakablickande jagberättelser. I flera romaner från senare år upplevde jag att huvudpersonen hade ett nästan autistiskt förhållande till samtiden.
”Ett svaghetstecken”
Skribenten och författaren Henrik Bromander uppmärksammade samma fenomen i Författarens julnummer 2018*: “Ödesvalet var märkligt frånvarande i årets utgivning, få eller ingen verkar vilja ta i frågan på allvar, och absolut inte försöka sig på litterärt motstånd i Peter Weiss anda. (…) Jag skulle inte kalla årets utgivning för stark utan svag, för att inte säga feg. Det är ett svaghetstecken när litteraturen ger upp, när man fortsätter att premiera att skriva om det som ligger närmast (…)”.
– Tyvärr skulle jag nog säga att det sett ganska mycket likadant ut under litteraturåret 2020, säger Bromander idag. Däremot tror jag att corona kommer påverka författare väldigt mycket, allt från livsuppehälle till vilka ämnen man skriver om.
Med litteraturens långsamhet är det dock något som kommer visa sig först om ett eller två år, påpekar han:
– Det ser jag fram emot, kanske något litet positivt som den här skiten fört med sig; att människor rycks upp ur sin bekväma medelklassbubbla och blir tvungna att ifrågasätta grundläggande existentiella sanningar kring hur vi organiserar vårt samhälle och hur vi bör leva våra liv.
Snävare perspektiv
Reportage- och debattböcker är en genre med fingret på samtidspulsen. Johanna Lernebys Augustnominerade kriminalgranskning ”Familjen” är ett aktuellt exempel. Också spänningsromanen har en lång tradition av att beskriva det svenska samhället. Klimatet (Pernilla Ericsons ”300 grader”), terroristnätverk (Pascal Engmans ”Änkorna”), sexism (Camilla Grebes ”Skuggjägaren”)… I princip alla aktuella frågor står att finna i årets liksom tidigare års deckarutgivning. Så varför tvekar romanförfattarna?
I GP Kultur skriver Jenny Högström att förlagen i allt högre grad ger ut böcker av debutanter med egen plattform. Med en redan existerande följarskara är de mer kommersiellt säkra kort än debutanter som är ”asociala, otidsenliga – eller bara på fel plats.” Problemet är att man får de snäva perspektiven på köpet, i en kategori (romandebutanter) som redan domineras av en ung vit medelklasskrets som ibland tycks skriva mer för varandra än för läsarna. I mars debuterar den unga stockholmstjejen Happy Jankell med en roman om en ung stockholmstjej. Jankell har närmare 61 000 följare på Instagram, där hon komponerar vardagspoesi som: ”Denna topp från finns med på min höstlista som jag gjort för ”.
En annan Instagram-profil, Ewa Fröling, skriver en bok om det eviga romanämnet ”starka kvinnor i den egna släkten”. Det har också Elisabeth Åsbrink gjort (hösten 2020). Åsbrink skrev nyligen om Lars Noréns dagböcker i DN, fast ändå inte, för texten visade sig handla om att Elisabeth Åsbrink är sur över att långvarige vännen Lasse ghostat henne. Om nu Norén kan skriva en dagboksanteckning som han själv inte orkar läsa om Åsbrinks släktkrönika, och publicerar ett utdrag i DN, är den navelskådande kulturcirkeln sluten.
Fotnot: För transparansens skull: undertecknad var chefredaktör.
