De senaste åren har Maria Lundqvist synts mycket. I filmer, på scener runt om i landet och inte minst i den populära SVT-serien 30 grader i februari. Samtidigt har hon också jobbat med sitt eget projekt. Eller eget, sitt och lillebror Andreas projekt snarare. Ett projekt som föddes ur två livskriser. Maria Lundqvists skilsmässa och Andreas Lundqvists cancerbesked. 

– Han fick sin cancer för sex år sedan och jag skilde mig för drygt fyra år sedan. Vi gick båda igenom svåra situationer och pratade mycket då. Vi upptäckte att vi delade många känslor och upplevelser, och att vi båda kände ett sorts utanförskap, säger Maria Lundqvist.

Utanförskap genom att vara fylld av stora känslor, men den typen av känslor man helst inte ska prata om. Trots att de är så vanliga.

– Många kan ju relatera till både skilsmässor och cancerbesked, och många vet hur det framkallar känslor som skuld, skam och rädsla. Ändå pratar vi inte om det. Så Andreas kom på idén att vi skulle göra det, att vi skulle göra en föreställning tillsammans om just det här, säger Maria Lundqvist.

Ingen sorglig föreställning

Och så blev det. Min bror och jag hade urpremiär i våras, och nu väntar en turné. Men trots att livskriser är utgångspunkten, menar Maria Lundqvist att det inte är en sorlig föreställning. Snarare ryms mycket humor. 

– Vi försöker hitta komiska infallsvinklar. Som att vi människor många gånger har en felaktig målbild, vi strävar någonstans men vi springer fel. Att till varje pris lyckas på jobbet till exempel, att hela tiden sträva vidare i stället för att stanna upp och hitta det som är bra där vi är just nu. Det finns något komiskt i det där.

Maria Lundqvist pratar om vår jakt på lycka. Hur många verkar tro att det hänger ihop med att vara lyckad. Och att vara lyckad innebär att ha gott om pengar, ha en intressant fritid, ett bra jobb, duktiga barn. I den bilden passar det inte att må dåligt.

– Men det är ju en del av livet. Vi vill visa det, att det också är okej. Livet är ju föränderligt. Ibland gör det ont, och det kan få göra det. Jag tror att vår nordiska kultur ställer till det för oss. Den genomsyras ju ändå av ett lagom-tänkande. Vi får inte vara för utlevande, inte för passionerade. Jag kan önska att det skulle vara mer okej att lätta på kastrullocket, låta det få bubbla lite livligare.

Själv tycker hon att hon är ganska bra på det. I alla fall har hon blivit bättre.  

– Jag är väl precis som de flesta rädd för att blotta min känslighet till viss del, samtidigt som både jag om min lillebror Andreas har det gemensamt, att vi känner mycket, har mycket passion, men på olika sätt. Och även om vi alltid har varit sådana, har vi nog båda blivit bättre att uttrycka de känslorna de senaste åren.

Har gett insikter

Deras båda livskriser har gett insikter. Inte bara om hur svårt det är att prata om vissa saker, utan kanske särskilt om vad det är som spelar någon roll. Att inte hela tiden sträva efter att uppnå en lycka som kanske inte finns. Utan att istället se det som är just nu, och lära sig uppskatta det. Och samtidigt förstå att det är okej att inte må bra ibland. Inga revolutionerande slutsatser, inser Maria Lundqvist. Men ändå sådant som är värt att påpeka. 

– Det är ju enkelt egentligen, att säga att vi ska vara i nuet, uppskatta det som är. Men kanske är det så att lyckan finns i många fler ögonblick än vi tror, som när vi kryper intill våra barn och är i deras värld. Men det verkar som att vi människor glömmer bort det. Vi fortsätter sträva efter evig lycka, och att komma längre och högre. 

Maria Lundqvist menar att hon själv också glömmer bort ibland, att jobbet till exempel inte är allt.

– Samtidigt har jag ett så lustfyllt jobb, och det ger mig en bra förutsättning att skörda glädje i livet. Men jag kan också känna att jag aldrig hinner i kapp allt jag vill göra, att jag bara springer på. Man fastnar i en sorts prestationsjakt.

Det är uppenbart att Maria Lundqvist har funderat en del över hur vi egentligen ska leva våra liv. Och det är också vad Min bror och jag till stor del handlar om. Men Maria Lundqvist poängterar att det inte är ett privat ältande inför publik som hon och Andreas kommer att bjuda på. 

– Det är vi klara med. Vi har bearbetat det vi har varit igenom så mycket som behövs. Annars hade vi inte kunnat göra den här föreställningen.

Istället hoppas hon att de ska väcka tankar. Och bjuda på många skratt, trots den allvarliga utgångspunkten. 

– Föreställningen ju en hyllning till livet. Vi kommer med vår rädsla och våra funderingar som vi hoppas och tror ska väcka något hos publiken, men det går inte att stå och prata om sådant som är svårt utan att också göra det med humor och värme.