Patrik Lundberg tror inte på talang, utan på hårt arbete. Och han visste tidigt att han ville skriva. Så han tog varje tillfälle som erbjöds: han skrev och skrev och fortsatte skriva. Det blev noveller, sportreferat och artiklar till skoltidningen – alla möjliga sorters texter. Det mesta var dåligt förstås, tycker han, men han blev uppmuntrad att fortsätta.
Idag, många år senare, sitter han i en fåtölj på bokförlaget Norstedts huvudkontor mitt i Stockholm. Han är nu journalist, författare och krönikör på Aftonbladet. Hans debutroman Onanisterna har just släppts. En bok som med stor humor och glimten i ögat skildrar en uppväxt i en småstad på landsbygden.
Från pizza till chichi
Romanens handling är till stor del baserad på Lundbergs egna upplevelser. Huvudpersonen Kim bor i Sölvesborg i Blekinge vid gränsen till Skåne, samma stad som Lundberg själv växte upp i. Efter gymnasiet driver han rastlöst omkring tillsammans med vännerna Simon, Dino och Frallan. De äter pizza, super och kollar på fotboll, men Kim känner att småstadslivet håller honom tillbaka. Han måste bort och tar chansen när han återupptar kontakten med en gammal barndomsvän som flyttat till Malmö.
Men kulturkrockarna låter inte vänta på sig. De hipsters han träffar i Malmö dricker Ipa, inte White russians. De äter falafel och chichi-spett, och har inte korvätartävling på bensinmacken. De är feminister, och de lyssnar definitivt inte på Onkel Kånkel. Hemma blir han en kulturbög, i Malmö är han en obildad lantis. Hur man hittar sig själv däremellan är den stora frågan.
När Lundberg själv flyttade till Malmö var han 21 år. Han började läsa genusvetenskap, intersektionalitet och journalistik, och stötte på samma fördomar som Kim i boken. Det blev början på en klassresa.
– Det var där allting började. Jag var ju motsatsen till den jag är idag. Jag åt perverst mycket kött och var antifeminist – idag är jag vegetarian och feminist.
Hjälte till mamma
Hans föräldrar skiljde sig när han var tio år. Pappan lämnade dem och kvar stod en mamma med två barn att försörja. Pressen blev snart för stor och ledde till att hon blev utbränd, var sjukskriven i långa perioder och utvecklade ett alkoholmissbruk.
Men för Lundberg och hans lillasyster var hon en hjälte, den som alltid ställde upp.
– Hon stod alltid tillbaka, unnade sig inget själv. Hon hade det tufft ekonomiskt, men hon såg alltid till, på något lustigt sätt, att vi kunde få saker och vara som alla andra.
”Såg ingen framtid”
Lundberg föddes i Korea 1983 och adopterades när han var nio månader gammal. Mobbning på grund av hans utseende följde honom i barndomen. Ett sätt att hantera det var att överprestera, skriver han i sin självbiografi Gul utanpå (2013). I grundskolan var han en mönsterelev: han hade toppbetyg och satt i elevrådet.
När han kom upp i tonåren blev försvarsmekanismen istället att bli skolans pajas. Om han skämtade och drev med sig själv kunde inte mobbarna göra det.
I nionde klass blev han utsedd till skolans roligaste elev och var omåttligt populär.
– Jag var inte alls så sympatisk. Jag kompenserade mina brister med fult språk och skämtade på min och andras bekostnad.
Han ler. Det är svårt att föreställa sig att han använder grova ord. Han talar långsamt med mild röst och visar ett tålmodigt lugn.
Gymnasiet tramsades bort med skolk och alltför mycket festande. Livet efter blev riktigt svårt bitvis. I sin självbiografi skriver Lundberg att han en dag fann sig själv sittandes i badkaret, med ett rakblad mot handleden.
– Det var något år efter studenten. Jag bodde hemma, var arbetslös, käkade kebabpizza som en gris och hade inget slutbetyg från skolan. Jag såg ingen framtid.
Fot i varje värld
Trots allt det svåra har uppväxten i Sölvesborg ändå mest inneburit fördelar, tror han. Att bo på landsbygden, vara fattig och ha ett lågt kulturellt kapital har gett honom ett klassperspektiv som många samhällsdebattörer saknar. Men än idag har han svårt att veta hur han ska förhålla sig till sin bakgrund.
– Jag är fortfarande kluven, eftersom det finns få tillfällen när jag kan leva ut hela min personlighet och ändå bli accepterad. Men de jag umgås mest med, mina bästa vänner, har en fot i varje värld. Och nu när jag är äldre skiter jag i vad folk säger. Om någon inte tycker det är okej att jag lyssnade på könsrock när jag var tonåring så får de köpa det.
Det är det boken handlar om, förklarar han. Många undrar varför boken heter Onanisterna.
– De flesta människor rör sig i sin egen homogena krets och ser aldrig något annat. De är onanister för mig. De får en skev syn på samhället, vilket skapar ett ”vi” och ”dom”.
Skriver för landsbygdskillar
En fördom som Lundberg delvis vill slå hål på, är bilden av hur rasismen på landsbygden ser ut. Många tror att rasismen är värre där, och att Sölvesborg idag förknippas med en viss kontroversiell politiker gör inte saken bättre. Trots att han hånades för sitt asiatiska utseende sågs han alltid som svensk i Sölvesborg, till och med av de lokala nazisterna. Ironiskt nog var det i Malmö som han för första gången upplevde strukturell rasism. Han blev ”asiaten i mängden”.
– Rasism innebär avhumanisering och det funkar inte på samma sätt i en liten stad där alla redan känner varandra. I Malmö blev jag reducerad till min hudfärg. Och när jag är i Stockholm pratar folk engelska med mig.
– Det är delvis därför jag skriver. Jag vill besjäla unga på landsbygden: ge dem en röst och ett ansikte. I media säger man att de är arbetslösa och att de är rasister. Det är skitsnack. Boken ska visa att de här killarna är ganska smarta, trots att de är dumma i huvudet.
Det blir fler romaner
Trots att Onanisterna just har släppts har Lundberg siktet inställt framåt. För att fortsätta vara en bra journalist och författare vill han studera mer. Men blir det fler romaner?
– Svar: ja. Jag har en grej på gång, men jag vet lika lite om den som du. Vi får se om det blir något.
Han reser sig ur fåtöljen och måste springa iväg till en annan intervju. Men det tar emot. När det gäller klass, rasism och kulturkrockar finns det mycket, mycket mer att prata om.
