Eva Dahlgren och hennes band Dying Dawn blev upptäckta av Bruno Glenmark efter att de deltagit i en talangjakt 1978. I en intervju från 1981 sa hon att hon egentligen inte hade velat vara med i den.
– Jag tror att jag ville vara med, även fast vi tyckte att det var lite pinsamt. Men det var svårt att få spelningar, så vi anmälde vi oss mycket bara för att vi skulle få spela. Men även om jag tyckte att det var lite töntigt att tävla i musik, blev jag upptäckt och fick ett skivkontrakt. Jag visste ingenting om musikbranschen, jag hade suttit hemma och skrivit låtar och så fick jag komma till en studio och träffa musiker. Jag kunde lika väl ha hamnat på månen. Men där började min utbildning. Och efter de två första plattorna, när jag hade varit med i melodifestivalen, så kände jag att jag var tvungen att ta ställning, och då föreslog Anders Glenmark att vi skulle starta ett band och åka ut och turnera, och sen spela in den platta som kom att bli För väntan.
Du har sagt att Ängeln i rummet inte är en låt man skriver utan mer ”drabbas” av. Du har senare sagt att även Vem tänder stjärnorna kom till på liknande sätt. Vad är din kommentar till det?
– Den låt jag har mest minne av att den ”drabbat mig” är definitivt Ängeln i rummet. Jag skulle precis gå hem från studion när jag kände att jag skulle sätta mig en stund till, och så bara kom den. Men till varje platta så väntar jag på att den där låten ska komma, jag väntar på den känslan.
Låten Filmen om oss på din nya skiva känns också som att den kunde ha blivit skriven på det sättet som Ängeln i rummet.
– Ja det stämmer, den låten var också exakt så, att jag bara satt här, såg ljuset komma in genom fönstret och sen ...
Skriver du bara låtar under de perioder som du ska spela in en ny skiva?
– Jag har mina skrivperioder, jag känner att jag måste ha en period där jag går och samlar på mig saker. När min skrivperiod börjar tar det väldigt många veckor innan jag kommer in i stämningen, kommer tillbaka till hur man gör när man skriver en låt.
I pressreleasen till den nya skivan skriver du att du skrotade ett antal nyskrivna låtar, som du tänkt använda till en ny skiva.
– Ja, ju mer jag började jobba med Ingrid Bergman-dokumentären blev jag väldigt uppslukad av inte bara arbetet utan också av Ingrid Bergman, att jobba i team och att resa. Det gjorde att det jag skrivit innan inte blev så relevant. Och när jag sen kom tillbaka, så kände jag att jag kunde ha erfarenheterna från dokumentären som utgångspunkt.
Om man jämför med Snö och Petroleum och tång, så har ju de två skivorna ett mycket mer avskalat sound, jämfört med den nya skivan.
– När jag var klar med skivan Snö, så var tanken att jag ville gå vidare med det sound som vi hade på den skivan, och ta det ljudet vidare. Men när vi sen gjorde Petroleum och tång så blev det inte riktigt så. Och jag känner att den hade kunnat vara lite intressantare, rent soundmässigt. Det jag tycker om med mina demos är att de blir lite yviga, inte så perfekta. Det var därför jag började arbeta med Nathan Larsson i New York. Han har ett rätt smutsigt ljud och jag tyckte att han verkade perfekt för att göra det här lite ruffiga.
Eva Dahlgren berättar att hon är ute efter de lite skitigare ljuden.
– Wrecking ball med Emmylou Harris är en av mina favoritskivor och det har ett fantastiskt ljud, det är väldigt få instrument. Men vissa är väldigt stora, och vissa är väldigt torra, och just blandningen av det, det gör att man hamnar i en fantastisk värld och det var det jag sökte efter. Men så kände vi att vi saknade ett ljud i det vi hade gjort och så tog vi kontakt med en modulärsyntare, Christoffer Berg, och jobbade med honom, men fick ändå fick inte vi ihop den här ljudbilden som jag var på jakt efter. Men sen när jag träffade producenten Johannes Berglund, så var det å andra sidan, på nästan alla låtar, väldigt, väldigt lätt.
”Plötsligt bara kändis”
När Eva Dahlgren intervjuades för ETC 1999 kom samtalet till stor del att domineras av att hon då under längre tid förföljts av skandalinriktade löpsedlar, uppdiktade historier om hennes privatliv och paparazzifotografer. Skriverierna ledde till att Eva Dahlgren i en debattartikel i Dagens Nyheter hotade med att sluta som artist om inte dessa skriverier upphörde, samtidigt som hon uppmanade till mediebojkott. När jag nu leder in frågorna kring detta förefaller det som att hon nu lagt detta bakom sig.
– Från att ha varit en artist, så var jag helt plötsligt bara kändis, och jag kunde inte välja bort det. Det fanns egentligen inget sätt för mig att säga stopp, förutom att säga att jag slutar.
Men sen har man trots allt lämnat dig ifred. Det är inga skandalskriverier längre?
– Nej, de tog slut i och med att jag skrev den där debattartikeln där jag också försökte skifta fokus, och försöka visa på att det sitter någon i andra ändan på den här rubriken, som är en lögn, som tjänar pengar på det och lever jävligt gott på att ge ut sån här journalistik. Jag tror att det var väldigt bra att jag försökte dra det dit.
I din låt Titta på mig så lyder några rader ”du tjänar pengar på mig, men det är jag som står i skammens ljus”.
– Även om Titta på mig skrevs långt innan dessa händelser, och handlar om löpsedlar med porrtidningarnas löpsedlar, så var det samma känsla, jag kände mig som en utvikningsbrud.
Att det har gått åtta år, ja nästan nio, mellan skivorna, är det något vi kommer att få vänja oss vid, att det kommer en skiva med Eva Dahlgren var tionde år?
– Jag vet inte faktiskt, jag planerar inte. Men under de här nio åren har jag gjort så mycket annat. Jag har fått utlopp för min kreativitet på så många andra sätt. Jag har filmat mycket, plåtat mycket. Samtidigt är ju att skriva musik en så stor del av mig och min själ, att jag tydligt kände när jag började skriva igen att jag har saknat det.
