När sjukdomen förvärras tappar mamman inte bara bort ord, utan också stora delar av verkligheten. Familjens expert på att prata med henne blir Anna-Karin Palms storebror, som pejlar in den frekvens hon för stunden är på och hakar på den.

– Det kunde vara helt surrealistiskt, där sjukdomen gjorde att hon hade en helt egen logik, långt från den vi annars har, säger Anna-Karin Palm när vi möts för ett digitalt samtal.

Även min mamma fick Alzheimer och det är mycket jag känner igen i din bok. En sådan sak är hur det tragiska kan bli komiskt.

– Ja, det blev mycket absurditeter. För att orka måste man också kunna skratta åt det, säger hon.

Söker vägar som inte finns

Det var svårt att veta vad som är sant i mammas förvirrade värld. När hon plötsligt fick för sig att hon skulle avslöja vem som var Ann-a-Karin Palms verkliga pappa drog hon med sig dottern på en bilutflykt. Målet var att söka upp en man hon säger sig ha haft en kärlekshistoria med.

De letar efter vägar som inte finns och Anna-Karin Palm är övertygad om att de också söker efter en man som inte existerar, och tvivlar inte på att den pappa hon har vuxit upp med är den rätta. Men mamman envisas med sin historia och hos Anna-Karin Palm gör barndomens känsla av att inte riktigt höra till sig påmind på nytt.

Pandemin gav tid att skriva

Mamman fick sin diagnos ungefär samtidigt som Anna-Karin Palm fick i uppdrag att skriva en biografi över Selma Lagerlöf. Vid sidan av arbetet med den började hon föra anteckningarna om sin mamma och hennes sjukdom. Hon skrev dem för sig själv, utan en tanke på att det skulle bli en bok.

– Jag skrev till min mor i du-form. Genom att skriva försökte jag bearbeta det som hände med henne. Att ge det en litterär form var för att skapa distans och göra det synligt, säger Anna-Karin Palm.

När insåg du att det kunde bli något mer än en text för eget bruk?

– Jag var i Umeå för att prata om min Selma Lagerlöf-bok. Under en middag med arrangören berättade jag hur mammas sjukdom ledde till att vi kunde försonas. Arrangörens respons var att det var något som fler borde få ta del av. När pandemin kom fick jag plötsligt mycket tid över och tog då fram dokumentet för att bearbeta det, säger hon.

”Hennes klassresa hade varit omöjlig idag”

Anna-Karin Palms mamma gjorde en lång klassresa som familjen fick följa med på. Den inleddes i en liten by i Hälsingland där mamman var äldst i en syskonskara på nio i ett arbetarhem. Som vuxen trebarnsmamma började hon studera och tog sig från sex års folkskola till en examen som läkare. Sin karriär krönte hon med att bli chef för en vårdcentral.

– Det är en utveckling som jag knappt tror hade varit möjlig idag, inte för en kvinna med den bakgrunden, säger Anna-Karin Palm.

Mammans långa studietid stöddes av -maken, en för sin tid ovanligt jämställd man som självklart tog en stor del av hemarbetet. När mamman fick sin sjukdom drog han ett tungt lass.

– Far var sju år yngre och pigg. Utan hans insats hade hon aldrig kunnat bo hemma så länge som hon gjorde. Nu var det bara de tre sista månaderna som hon var på ett demensboende, säger Anna-Karin Palm.

Misstänker övergrepp

Den karismatiska modern var familjens självklara drottning, med privilegier som sågs som självklara. Hon var en person som syntes, med långt mörkt hår och klädd i färgglada kläder som hon själv designade och sydde.

Mamman tog sig an flyktingar och andra som hade det svårt, och var en mästare på att skapa fest med små medel. Men vid sidan av sina goda egenskaper bar hon på mörka stråk, som märktes genom fobier, hypokondri och katastroftankar.

Anna-Karin Palm skriver fram ett porträtt som är kärleksfullt men utan att väja för det som är svårt.

Du berättar att du misstänker att din mamma blev utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det är något din mamma själv aldrig satte ord på. Hur tänkte du kring det?

– Det var otäckt men jag insåg att om jag skulle skriva, måste jag vara helt uppriktig. Jag valde att berätta sakligt och håller mig till vad jag faktiskt såg och vet.

Även din pappa och dina syskon är med i boken. Har de läst den?

– Alla mina närmaste fick läsa manus. Jag ville försäkra mig om att de kände sig trygga med det. Far delar inte min bild, men han respekterar att detta är hur jag upplevde det, säger hon.

Överraskande ömhet

I tonåren bröt sig Anna-Karin Palm loss från mammans starka inflytande, vilket ledde till stridigheter. Sprickan mellan dem fanns kvar även sedan Anna--Karin Palm blivit vuxen.

Demenssjukdomen fick mor och dotter att försonas och Anna-Karin Palm överraskades av den ömhet hon kände.

– Det var lätt att ta hand om henne och hennes behov blev så tydliga. På ett sätt verkade sjukdomen också vara en befrielse för henne själv. Det var så mycket som skalades av och hon förvandlades till en fnittrig flicka. Det kan ha varit en lättnad även för henne, att hon äntligen befriades från allt ansvar och fick bli det ansvarslösa barn hon aldrig var.