Det finns inte plats för konstig musik i P2 längre. Knappt för musik i längre format. Knappt för musik i sin egen rätt. Musik ska nämligen användas, till avkoppling och mys. Det har P2 bestämt.
I förbifarten skriver man därmed om musikhistorien.
Sveriges radio har alltid velat ha en musikkanal som löper dygnet runt. Nu finns den på nätet om än inte på FM-bandet. Men går det att fylla så mycket tid med god musik? En sån kanal kostar, och det är ju besparingstider. Sånt kräver pedagogik och presentation. Den kräver kompetens, urskillningsförmåga och fantasi. Finns sånt på P2 i spartider? Eller tillverkar man istället intetsägande spellistor?
Låt mig göra en genomgång timme för timme av hur det ser ut nu.
Mornarna sköts av en redaktion i Växjö. Det är glättigt och hurtigt, ett konstmusikens jympapass. Kitsch förekommer. Lyssnarna bidrar med önskningar. Folk med bredare eller avvikande preferenser tycks sky programmet. Det blir det gamla vanliga. Och aldrig får man höra ett helt verk. Att mängder med musik innehåller flera satser tycks vara obekant eller obekvämt för redaktionen. Eller så har det utgått order om att plockmat är bättre än genomkomponerade rätter.
Klipp förvanskar och förminskar. Vi känner igen fenomenet alltför väl från filmklippen på nätet. Den klassiska retoriken kallade det här för pars pro toto, (delen står för det hela). Numera måste vi döpa om det till ”delen istället för helheten”.
Förmiddagarna får dock innehålla längre stycken.
Notturno innehåller ofta spännande liveinspelningar från hela EBU-området. Men dessa sex underbara timmar produceras av BBC, inte av P2
12.30 tar nätet över, och då blir det plockmat igen. FM kommer tillbaka 16.00 från Göteborg. Lite bättre än morgonpasset, men fortfarande plockmat och grytbitar.
18.45 tar några damer från Göteborg över, damiga damer (jag hittar inga bättre ord, jag ber om ursäkt) som småpratar över en kopp örtte. Intellektuell och musikalisk plockmat, igen. Jag tänker mig de där redaktionerna i Göteborg och Växjö som befolkade av medelklass utan bildning men med piano (som Harry Martinson skrev i ”Nässlorna blomma”).
Damerna i Göteborg påstår sig presentera musik skriven efter 1900. Men här pågår historieförfalskning eftersom de systematiskt väljer bort allt som kan lukta modernism. De är senromantiken och dess populärmusikaliska efterföljare som gäller, och den skall stolt segla in i framtiden som den enda musikstil som kan rädda världen. Jag känner inte igen den ljudvärld jag tillbringat mitt liv i.
På kvällarna finns faktiskt ett konsertblock. Hela verk! Fantastiskt! I hela två timmar! Sedan vidtar det milda sömngivande och avslappnande örttedrickandet mellan 22 och 24.
Nätterna är bäst. Notturno innehåller ofta spännande liveinspelningar från hela EBU-området. Men dessa sex underbara timmar produceras av BBC, inte av P2. Och på nätterna ska man ju sova.
Man ska underhållas och lugnas ner till varje pris. Överraskningar är farliga för folkhälsan
Helgerna är bättre. Där finns en del specialprogram som påminner om hur P2 lät förr i tiden. Nya album recenseras. Den äldre musiken presenteras kunnigt och kärleksfullt. Folkmusiken och jazzen får sitt (även om det finns en del slentrianmässig lunk där också).
Det där med plock- och klippmusiken kom som ett påbud ovanifrån i somras. Lyssnare lystrar alltmer sällan. Man får inte känna sig intelligent och kunnig. Man ska underhållas och lugnas ner till varje pris. Överraskningar är farliga för folkhälsan. Och den som vill tänka en musikalisk tanke till slut blir omsprungen av algoritmerna, precis som på Spotify.
Allt jag kan om konstmusik – jag gillar inte ”klassisk musik”, det låter förnämt och klassbundet – har jag lärt av P2. Jag kan musikhistorien utan att ha ett kulturellt arv eller själv varit musiker. Den som börjar lyssna på P2 idag får inte den chansen eftersom pedagogiken knappast prioriteras i kanalen. Några producenter håller stånd, men de tycks inte kunna hålla emot floden av välkammad musik med rosett i håret.
Inte ens Andres Lokko var prydlig nog.
