Jerry, Jeanette och sonen Joe är nya i stan – en småstad i Montana, tidigt 1960-tal. Han jobbar på golfbanan, hon är hemmafru. 14-åringen spelar amerikansk fotboll, motvilligt. Snart förlorar Jerry jobbet och blir alltmer tystlåten, frånvarande och deppig. Föräldrarnas äktenskap knakar – högljudda anklagelser flyger mellan dem medan sonen oroat ser på. Ska de behöva fortsätta sitt kringflackande liv? Nej, inte om Jeanette får bestämma. Hon tar familjens öde i egna händer och går ut på jakt efter ett jobb.
Filmen bygger på Richard Fords roman ”Löpeld” (1990). I händerna på Zoe Kazan (japp, barnbarn till legendariske regissören Elia Kazan) och regidebuterande Paul Dano har den blivit ett finstämt och gripande drama. Kazan och Dano är skådespelare som har tagit sina första steg in på manus- och regisidan – och skådespeleriet står verkligen i centrum i ”Under en öppen himmel”. Gyllenhaal är bra, blott 17-årige Ed Oxenbould är fantastisk och Carey Mulligan har aldrig varit bättre. Hennes skildring av Jeanettes frigörelse och sammanbrott är obönhörligt fascinerande – och Oscarsnomineringen från 2010 bör få sällskap av en ny.
Jerry, som vägrar jobba på matbutiken med motiveringen ”det är ett jobb för tonåringar” får till slut ett påhugg som passar hans drama queen-läggning och ger honom en möjlighet att fly undan skammen och familjen: att bekämpa skogsbranden som rasar ett par mil bort. Jeanette motsätter sig att han ska ta ett så farligt arbete – och när han åker beter hon sig som om han aldrig har funnits. Hon kör bil, dricker öl, raggar på stadens rika och frånskilda 50-plussare Mr Miller på ett sätt (och i en klänning) som för tankarna till Marilyn Monroe. Ibland är hon försvunnen ett tag – och den stackars sonen får snabbt växa upp och lära sig parera sin mammas ombytliga humör.
Filmen är berättad ur Joes perspektiv och som åskådare är det lätt att lida med honom. Danos regi och Oxenboulds ansikte skildrar skickligt ensamheten i att ha två egocentriska föräldrar som tänker mer på sitt eget självförverkligande än på sitt barns behov.
Både scenografi och kostym är perfekt avvägda för den rätta mixen av 50-talets hoppfullhet och framåtrörelse och den nedgångna småstad där filmens familj bor. Fotot är en av filmens stora behållningar och varvar Edward Hopper-doftande sidoljus med distansbilder av Montanas storslagna natur – som förstärker Joes ensamhet.
En sak som gör huvudpersonerna svårare att förstå sig på är att tiden i filmen är så oklar. Vi får inte veta hur länge Jerry går arbetslös, hur snart Jeanette bjuder ut sig till Mr Miller, hur många dagar (veckor? månader?) Joe går och längtar efter sin pappa.
I övrigt är det en sevärd och stark skildring av en familj i upplösning.
