– Det förvånade mig, för det är ett litet samhälle och jag hade aldrig tidigare sett honom där, säger Snezana Bozinovska.
Det gick en tid och deras öden korsades än en gång, innan Snezana Bozinovska beslöt sig för att leta reda på mannen för att göra en intervju. Hennes plan var att skriva ett reportage, men hon insåg snart att för att berätta hans historia behövdes mer än så. Det fick bli en bok.
– Var och en som överlevde förintelsen har sin egen historia, och alla behövs för att det som hände aldrig ska glömmas. I Ester och Leons berättelse finns det dessutom en hoppfullhet, eftersom deras öde visar att det går att resa sig och bli människa, trots allt de fick genomleva, säger Snezana Bozinovska.
I boken får man växelvis följa Leon och Esters liv. De är båda födda 1927 och var barn när kriget kom och de tyska nazisterna invaderade deras hemland Polen.
Ester och Leon var unga och starka nog att kunna användas som arbetskraft, men var trots det ofta nära att dö i läger där människor slets ut och liken kastades i högar.
Bröd från en tysk soldat
Det som bidrog till att hålla dem vid liv glimtar av mänsklighet och gemenskap. I Esters fall fanns en syster som var vid hennes sida. I ett av de arbetsläger de skickades till tjänstgjorde en äldre kvinnlig vakt, som visade omtanke om de kvinnor hon var satt att vakta.
När de utsvultna kvinnorna fördes ut ur lägret i en marsch som för många slutade med att de låg döda i ett dike, var det en tysk soldat som stoppade bitar av bröd i munnen på Ester och andra fångar.
För Leons del fanns en skyddsängel i form av en polsk officer som av en slump hamnade i samma läger som Leon.
Officeren Josef Kaufman hade varit Leons pappas vän och lyckades med sin kallsinnighet, intelligens och mod gång på gång rädda dem ur farliga situationer.
– Han var som en ängel som tog hand om mig, säger Leon Rytz.
Tillsammans med Josef Kaufman rymde Leon Rytz från koncentrationslägret Treblinka och de levde en tid med polska partisaner innan de på nytt blev lägerfångar.
För Leon höll livet flera gånger på att få ett brutalt slut.
– Jag tappade min tro för det kunde inte finnas en Gud som var så grym att han kan titta ner och se allt det lidandet, utan att ingripa. Men något finns det nog som styr vår värld, för det är ett under att jag klarade mig så många gånger, säger han.
Aldrig mer polska
Efter krigsslutet kom både Leon och Ester till Sverige med de vita båtarna. De hade inte träffats än och kämpade på varsitt håll med att återfå hälsan och med att tänka ut hur de skulle tillbringa sina framtida liv. Slumpen förde dem båda vidare till Borås, där de fick arbete inom textilindustrin.
Leon Rytz säger att han har haft tur med människor han har mött. De hjälpande händerna har funnits i olika situationer, det var Kaufman i lägret, en svensk kvinna som såg till att han kom med de vita båtarna och andra som stöttade honom när han utan pengar, skolgång eller familj lyckades skapa ett liv för sig i Sverige.
Viktigast är Ester. Leon blev blixtförälskad samma stund han såg henne på ett torg i Borås, utan att då veta att också hon var en överlevare med polska-judiska rötter.
När Ester tackade ja till att gifta sig med honom hade hon ett krav – att de aldrig mer skulle prata polska med varandra. Det var istället svenska och jiddisch som blev deras gemensamma språk. De enades också om att de skulle göra allt för att försöka glömma.
Leon utbildade sig till modellör och började efter det skapa sina egna klädmodeller.
– Jag kom från en familj där man aldrig hade sett en symaskin, men jag lärde mig fort och var mån om att skaffa mig ett yrke, säger Leon Rytz.
Ester hade alltid sytt och efter många års slit med studier, arbete och inga pengar kunde paret starta en textilfabrik, som med tiden kom att ha över hundra anställda.
Ester och Leon Rytz fick barn. De fick barnbarn. Och de slog rot. Men helt trygga blir de aldrig igen. Lägenheten de köpte i Tel Aviv är sommarbostad men också en möjlig tillflykt om antisemitismen tvingar dem bort från Sverige.
Barnbarnet bröt tystnaden
Det är nu två år sedan Snezana Bozinovska tjuvlyssnade på Leon Rytz på tåget. Sedan de började prata har de setts regelbundet. Ibland för att prata om boken, andra gånger för att fika och umgås.
– Vi bor nära varandra och det är klart att vi kommer att fortsätta att ses. Vi fick snabbt bra kontakt, kanske har det att göra med att vi har många gemensamma beröringspunkter, som att Borås är vår hemstad och att mina föräldrar också arbetade inom textilindustrin när de kom till Sverige på 1970-talet, säger Snezana Bozinovska.
Ester och Leon Rytz höll löftet de gett varandra om att lämna det som hade varit för att gå vidare. De valde att inte prata med varandra om det som hänt, för att inte öka på den andres plåga. Deras barn fick inte veta några detaljer kring sina föräldrars tidigare öde. Paret ville skydda dem och såg hur barn till andra överlevare fick sina föräldrars ångest i arv.
– Vi ville skona dem från allt det förfärliga, säger Leon Rytz.
Det var parets barnbarn Naomi, som Leon att bryta tystnaden med sin fråga: ”Farfar, vill du berätta om hur du överlevde nazisterna?”
Leon Rytz har efter det börjat berätta och i arbetet med boken har han grävt allt djupare in i minnena.
För Ester har det varit fortsatt svårt.
– Det gör ont, säger hon.
Värst är nätterna, när minnena kryper på, vare sig hon sover eller ligger vaken.
Att de nu trots allt har börjat prata om sina upplevelser är för att världen inte ska glömma.
– Det nazisterna gjorde mot oss under kriget är något som aldrig, aldrig får hända igen, säger Leon Rytz.
