Hur många filmer om maktgalna män har vi inte sett? Oavsett om det handlar om politiker, kriminella eller börsmäklare är det väldigt ofta killar som slåss med andra killar om vem som ska få mest inflytande, pengar eller kvinnor.
I ”The Favourite” är det tre kvinnor som står för maktkampen. Det är tidigt 1700-tal och drottning Anna (Colman) regerar England – det här är innan Storbritannien blir till. Men drottningen är inte i form, vare sig psykiskt eller fysiskt, så hennes barndomsvän och förtrogna, Sarah (Weisz), är den som i praktiken styr landet och avgör både inrikespolitiska frågor och hur landet ska sköta kriget mot fransmännen. När den nya jungfrun Abigail (Stone), efter hårdhänt nollning av sina kolleger, snabbt vinner drottningens gunst startar en kamp om vem som egentligen ska ha regentens öra – och hjärta. Alla vapen är tillåtna: förförelse, hot, våld, förödmjukelse...
Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos (född 1973) slog igenom med feelbad-dramat ”Dogtooth” och verkar vara en filmkonstens kung Midas. Alla hans filmer strösslas med priser – till exempel vann ”The Lobster” juryns pris i Cannes, där även ”The Killing of a sacred deer” fick manuspriset ett par senare.
”The Favourite” är inget undantag. Den har tio Bafta-nomineringar och när Oscarsjuryn i tisdags offentliggjorde vilka som har chans på årets priser stod det klart att filmen har tio stycken.
Och filmen har massor av saker som filmälskare går igång på. Scenografin och kostymen – barockt överdåd på alla håll och kanter: Fotot är lekfullt, med vidvinkel, dubbelexponeringar och slow motion. Musiken, främst barockmusik, är väldigt närvarande och skruvar upp spänningen i filmen. Manuset (som fick sitt första utkast 1998) gläntar på dörren till en värld full av galningar som anordnar kapplöpning med humrar och ankor samt kastar frukt på nakna män när de blir uttråkade. Dessutom lockar regin fram det bästa ur den magnifika trion Olivia Colman, Rachel Weisz och Emma Stone – som alla nominerats till en Oscar.
Yorgos Lanthimos har tagit sig stora friheter med sitt historiska underlag och verkar tycka att en bra story är viktigare än kalenderbiteri. Och ”The Favourite” är en bra story: det är snyggt, vasst och oavbrutet underhållande.