Jag antar att det hade kunnat vara värre. Jag vet inte säkert eftersom jag inte sett någon av de tre föregående ”A star is born”-installationerna. Bradley Coopers regidebut för mig är ”bara” en irriterande Oscars-snyftare om två väldigt kända människor som spelar två fiktiva, men i princip lika superkända människor, som blir offer för kändisskapets baksidor.
Störiga fans och ondskefulla managers förstås men huvudsakligen är det sprit, piller och medberoende som agerar dramats ingredienser när rockstjärnan Jackson Maine (Cooper) förälskar sig i Ally Campana (Lady Gaga). De två träffas på en dragklubb (lämpligt bekant från Lady Gagas egen bakgrund i burlesque- och dragshowvärlden) dit Jackson snubblat in för att stilla sin alkisnerv och där han får höra henne sjunga.
Tom konflikt
Efter en dejt där de två sjunger för varandra bestämmer sig Jackson för att lyfta Ally ur servicejobbet och ut på scenen för att visa hennes gudabenådade röst och texter för sina egna fans.
Allys New York-italienske farsa (inte en svår roll för Andrew Dice Clay) är lite smådissig angående hennes musikdrömmar, men ändrar sig så fort han ser hur många på Youtube som sett henne sjunga med Jackson Maine. Far och dotter-relationen hade potential att fördjupa Allys karaktär men tar slut innan det hinner börja. Publiken blir istället indragen i en ganska tom konflikt mellan Jackson och hans äldre halvbror för att leda tillbaka spåret till ett av Jacksons många obehandlade barndomstrauman. Vi måste ju komma ihåg att han är ett offer, trots alla sina framgångar.
Ally blir som titeln antyder en stjärna i sin egen rätt medan Jackson driver djupare in i drogdimmorna och avundsjukan. Men till en början verkar universum vilja paret väl. Och deras musik berör åtminstone dem själva. Både Cooper och Gaga verkar tro på den känslomässiga kraften i generiska rader som ”Tell me girl, are you happy in this modern world, or do you need more, is there something else you are searching for”.
Orimligt förtroende
Sångerna levereras med ett sådant orimligt förtroende om att de faktiskt är bra att det känns svårt att inte hånskratta rakt ut i salongen.
Till en början utgör den originalskrivna musiken en radioanpassad rock-rock som är menat att stå för något ”autentiskt”. Senare ”korrumperas” Ally av en brittisk agent som bara ser dollartecken och försöker förvandla henne till en vulgär popstjärna med något så ”sell out” som bakgrundsdansare.
”Jag vill inte förlora det som gör mig talangfull”, säger Ally oroligt.
Förutom att manuset verkar tro att året är 1999, när folk kanske brydde sig om sån här musik, så överträffar Gaga och Cooper mina (visserligen rätt låga) förväntningar om deras förmåga att göra något utanför sina respektive komfortzoner. Alltid nåt.
