– Det är så folk tänker. Men Jordbro har potential, vi har börjat höja våra röster. Mångfalden är stor och det finns många talanger och eldsjälar. För mig är Jordbro staden bortom kullen som bara väntar på att bli upptäckt, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nyligen korades Mariama Jobe till (för)ortens främsta poet. Hon vann finalen i poesitävlingen Ortens Poesi som hölls i Kista, en förort väster om Stockholm.
– Det kändes riktigt bra! Jag trodde inte att jag skulle vinna, säger Mariama Jobe.
Möte mellan två världar
Ortens Poesi är den första poesitävlingen någonsin på det som arrangörerna valt att benämna suedikreol – även kallat förortssvenska eller Rinkebysvenska.
– Suedikreol är mötet mellan två världar. Det är barnen till invandrare som uttrycker sig både på svenska och sitt modersmål, böjer och klipper i orden. Genom influenser från många olika språk skapas ett nytt språk, säger Mariama Jobe.
Hur hon själv pratar – eller skriver – beror på situationen.
– Det anses fult att prata suedikreol. I vita rum är det är lätt att förminskas och uppfattas som en person som inte kan prata. Jag brukade anpassa språket om jag exempelvis sökte jobb, men nu skapar jag mina egna jobbchanser, så då är språkvalet betydelselöst.
Skrivit sedan barnsben
Mariama Jobe har skrivit sedan hon var liten, men först för några år sedan förstod hon att en del av det hon skrev var poesi, trots att det inte handlade om violer och förgätmigej.
– Jag skriver om livet omkring mig, om folk och sådant som inte får plats i vita medier, om vad som händer i världen – livet på mikro och makronivå, säger hon.
Hon skriver även debattartiklar och krönikor och har en egen blogg.
– Som svart, muslimsk kvinna och politisk person är det många som relaterar till det jag skriver. För mig är skrivandet viktigt, ord är makt. Gud gav mig alla verktyg jag behöver och jag delar allt jag skriver för att göra nytta, säger hon.
Det är dags att även livet och människorna i förorten får en plats i kulturen, anser hon.
– Det är viktigt att förorten representeras. Kulturen är en stor färgglad buffé. Utan förorten blir den tom och färglös. Jag går inte på museum, där finns inget för mig, säger hon.
Innan vi avslutar intervjun vill hon gärna nämna sina föräldrar som kom till Sverige från Gambia innan hon föddes.
– Min mamma lärde mig ta hand om andra och pappa har gjort mig skarp och klok. Vi invandrarbarn bär ofta på skam för våra avvikande namn och utseenden. Jag kommer aldrig att förneka mina rötter och det har jag mina stolta föräldrar att tacka för, säger Mariama Jobe.
Mariama Jobes vinnande dikt:
Egoooo
Här finns en svart katt, i en svart natt, shunon tror han kan haff snabbt.
Se hur hon spinner, hon jammar, hon klöser, varje tävling hon vinner.
Och ni vet hur jag kör.
Jag winar den upp,
grabbar skriker i kör.
Shunos tror dem kan japp snabbt, men han blev axad.
Bror är du deli?
Jag manglar dig fort,
Kastar blod som konfetti!
Men jag är inte Chaga.
Nej.
Det här är Chagadelux.
Vill du hålla min hand måste du först läsa upp på komvux.
Har en Fuckboy begravd på min bakgård.
Klädde ut han till en fågelskrämma för att göra honom till nytta.
Tog ut organen och fyllde honom med hö sekunden han kalla mig för fitta.
Lek inte med mig ...
Älskling du känner inte mig ...
Mariama Jobe om:
Mediebilden av förorten:
”Den är otroligt missvisande. Förorten får representera det mörka, det är No Go Zones. Det satsas inga pengar och kriminaliteten är mer utbredd, men vi känner varandra i förorten, vi är trygga här.”
Om att känna sig annorlunda som barn:
”Det var svårt att ha svar på allt. Varför är du svart? Varför äter du med handen? Vadå? Ni äter ju smörgåsar med händerna!”
