– Det finns ett väldigt behov av att prata om nära relationer, säger Eva-Mari Karlsson Kempi, diakon med nätvandring på sitt schema.
Vad är nätvandring?
– Man finns på internet på olika platser. Egentligen är det precis som när man nattvandrar på stan. Man finns på olika platser där ungdomar finns.
Är det stor skillnad mellan att nätvandra och att nattvandra?
– Frågorna blir mer direkta på internet. ”Kan vi tala om sex?” Eller ”jag orkar inte leva längre” Och så ibland, bara för att man är på nätet, ”är du singel?” Men då har de inte kollat hur gammal jag är.
Var nätvandrar du?
– Vi är på Facebook, Chat hour, Kamrat och Emocore. Och vi har en blogg. Jag jobbar tillsammans med Isabelle som är 19 år och hon vet var unga människor är. Jag har jobbat som diakon i 21 år och jag har hunnit prata med många människor under vägen. Tillsammans har vi gjort en profil där vi förklarar att vi finns där för den som behöver prata.
Är du inne på alla sidor samtidigt?
– Ja, jag kan svara på en fråga på en sida medan jag väntar på att någon ska skriva ett svar på en annan sida. Och blir det lugnt kan jag blogga. I början var jag lite stressad, men ungdomarna sitter ju där framför sina datorer. Du måste inte svara på en gång, det gör ingenting om det tar några minuter. Det är klart att det kan bli splittrat, men det är ingenting som stressar mig längre.
Vad frågar de?
– Hur gör man när man är olyckligt kär, hur berättar man? Hur mycket ska man gå med på? Hur hävdar man sin egen rätt i en relation? Hur avslutar man en relation? Det finns ett stort behov av att prata om sex och nära relationer. Det är så viktigt för oss människor och det är fortfarande tabu att prata om det. De får information om könssjukdomar i skolan och många tittar på porr och lär sig olika ställningar, men ingen pratar om samspelet och känslorna.
Pratar inte ungdomar med varandra?
– Det finns mycket jargong. Titta på den här sidan: ”Eller så tar man bara några bärs, hittar närmsta alkoholtankade brud och kör one night”. Det är så de pratar, men det är inte så de tänker. Då kan det vara fantastiskt att få prata med en tant som sitter vid en dator långt borta.
Vilka är de svåraste samtalen?
– När ungdomar säger att de inte vill leva längre, att de inte orkar och inte har någon vuxen att prata med och inte några kompisar. Och så sitter jag här långt borta.
Vad säger du till dem då?
– Jag kan inte göra något annat än att fråga vad det är som är så tungt, försöka få dem att fundera över om det inte finns någon vuxen som de kan prata med i sin närhet. Och så brukar jag fråga vad de är bra på för att få dem att känna att det finns något bra i deras liv. Jag kanske får ställa frågan ett par gånger, men sedan kommer de oftast på någonting som de tycker att de är bra på.
Är det svårt att få dem att vilja prata?
– Många är skeptiska i början. Alla unga vet att unga blir lurade på nätet. De kollar upp mig. Jag brukar ge dem länkar till kyrkans hemsida.
Hur länge har ni hållit på med nätvandring?
– Ett och ett halvt år ungefär. När jag började jobba med ungdomar för sju år sedan hade vi ett öppet café på måndagar där vi hade drop in-samtal. Under ett år kom 61 personer. På nätet är en del samtal otroligt korta. Två ordväxlingar. Precis som på stan. Andra kan börja på eftermiddagen och sluta på kvällen. En tanke och så ett långt mellanrum. Några kan återkomma vecka efter vecka.
Varför blev du diakon?
– Jag ville jobba med människor och läste till socionom. Jag valde en socionomutbildning där man också fick läsa om religion. Tro och religion är så viktigt för så många människor. Jag tror att man behöver förstå det även om man jobbar på soc eller på ett behandlingshem. I dag är det många socionomer som inte får någon utbildning i det utan tvingas lära sig i jobbet.
Har du själv alltid varit troende?
– Nej, det blev jag när jag var elva år och min mamma höll på att dö i en bilolycka. Då började jag tänka intensivt på livet och döden och varför vi finns här överhuvudtaget. Då bestämde jag att jag ville konfirmera mig. Jag ville liksom ha svar.
Fick du några svar?
– Delvis. Man får aldrig alla svar. Men jag minns mitt konfirmationsläger, hur jag kände att ledarna verkligen förlitade sig på gud. Om jag blundar kan jag fortfarande minnas hur jag satt på en bänk och tänkte ”så skönt, det här är någonting”.
Känner du dig som en minoritet som kristen?
– Jag kände mig som en minoritet i min egen släkt. Det kom en del pikar och små hånskratt. Inte från familjen, men från övriga släkten. Min mamma var nog troende, men det var ingenting man pratade om.
Varför pratade man inte om religion i familjen?
– Farfar och farmor var statare. I Sörmland där jag växte upp stod kyrkan inte på de svagas sida förr i tiden. Kyrkan stod för de rika. Pappa hade fått med sig i generna att kyrkan inte var någonting för vanligt folk.
Hur reagerar folk i dag när de får veta att du arbetar i kyrkan?
– En del blir nervösa. Ibland tror människor att de inte duger. De ber om ursäkt om de svär eller tar med sig en öl till en fest. Då brukar jag skratta och förklara att jag faktiskt också svär om jag blir riktigt arg. Det händer inte ofta, men det händer.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag tycker om att sylta och laga mat. Det är något väldigt konkret. På jobbet är det svårt att veta om jag verkligen gör någon nytta. Men om jag lyckas göra hamburgare av gröna linser så har jag skapat någonting väldigt tydligt.
Vad är det svåraste du har gjort?
– Att separera, att göra slut på en relation där vardagen inte fungerade längre. Man ska inte ge upp för enkelt, men det är ett slöseri med liv att leva i en dålig relation.
Vad är du stolt över?
– Mina barn. Och så är jag lite stolt över att jag läste en magisterexamen i diakonivetenskap. Som diakon förväntas man inte fördjupa sig så mycket. Jag gjorde det när barnen var mindre och lyckades ändå få ihop jobb, studier och barn. Det var två år som jag inte hade något socialt liv överhuvudtaget, men det var en utmaning som jag behövde.
Vad ångrar du?
– Kanske att jag ibland har sagt nej till barnen fast jag lika gärna kunde ha sagt ja. Jag tänkte att jag ville uppfostra dem och lära dem att spara pengar. Men ibland kan man behöva lära sig att njuta av livet också. Då kan det vara okej att äta godis en onsdag. Jag vill utgå mer från ”ja” än från ”nej”.
Vad drömmer du om?
– Att fortsätta ha roligt på jobbet, att ha goda nära relationer och ett hus vid havet. När vi flyttade till Örebro åkte vi runt andra dagen och letade efter den där sjön som vi hade hört om. Jag hade inte fattat att Hemfjärden bara är en dypöl. Så jag längtar ofta till havet.
Åsa Wilson
