I tandem med Mor måne, som heter Renée Gyllensvaan enligt passet, kommer Frej Haar att kombinera poesi med ljudkonst. Ibland verkar det nästan som om duon hellre vill prata om sitt projekt Mockery & Mother Moon. Att de valt en annan form i Palmarum beror på att det skulle kunna bli svårt med så mycket hårda ljud och en så kaotisk ljudbild i den miljön, berättar de, närmast i mun på varandra.
– Nej, det blir inte så mycket oljud den här gången. Palmarum blir mycket mer harmoniskt. Jag kanske till och med spelar lite melodica om det finns tid till det, säger Frej Haar.
– Musiken är nyskriven för dikterna, poängterar Renée Gyllensvaan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tre fanzinetidningar på en vecka
Historien om Mockery & Mother Moon började med det första Pride Varberg som hölls 2015.
– Där visades långfilmen Dyke Hard och vi träffade regissören Bitte Andersson. ”Är ni musiker?” frågade Bitte och sa att det är massor av regissörer som behöver musik. Så vi startade Mockery & Mother Moon, men sen tappade vi kontakten med Bitte och det kom annat emellan. Vi studerar ju båda två, och jag skriver poesi och har gjort många fanzines, säger Frej Haar.
Fanzines är självproducerade tidningar, med en historisk bakgrund i bland annat science fiction- och punk-kretsar. Frej Haar har gjort väldigt många dylika visar det sig. Som mest har det kunnat bli tre olika tidningar på en vecka. De som hen hade med sig till bokbordet under poetry slam-finalhelgen sålde slut.
– Tidigare har Renée och jag spelat svensk folkmusik ihop, bland annat i en folkmusikensemble på Kulturskolan. Där spelade Renée klarinett och jag fiol. På sistone har jag börjat spela en del klarinett. Det är lättare att få klarinetten att låta än fiolen, säger Frej.
– Jag spelar piano, klarinett och har sjungit en hel del. Och en massa olika träblåsinstrument, fyller Renée i.
Darwin och biologi
I det nu aktuella projektet är det dock elektroniska ljud och datorer som gäller. Men några traditionella skivor är inte planerade. Intresserade kan istället gå ut på webben och lyssna via Soundcloud.
Frej Haar är född i Danmark och växte upp i Köpenhamn innan hens svenska mor flyttade till Varberg 2007. Det var där hen träffade Renée Gyllensvaan. Flytten till den mindre orten präglar en del av hens poesi. På Soundcloud finns en ljudfil med ”Pinecones”, ett känsloladdat framträdande om svårigheterna att vakna till ett queermedvetande på en plats där dylikt inte tillhör vanligheterna.
– Jag skriver mycket queer- och trans-tematiserat. Jag har också skrivit om Charles Darwin och om biologi. Fast jag tror inte riktigt på gud som han gjorde. Snarare tror jag att vi sätts på jorden för att plågas och sedan dö, säger Frej och ler under lugg mot Renée.
I poetry slam är själva scenframträdanden en avgörande ingrediens. Det är inte bara texten som talar till åhörarna.
– Folk säger att det syns på hela min kropp när jag läser min poesi på en scen. Kroppen och texten samspelar. Det hänger så intimt samman och går inte att hålla tillbaka. Det är något som bubblat upp och måste komma ut, säger Frej.
Arga feministiska postmodernistiska texter
Hen berättar om ett tillfälle när Frej frågade en bekant om hen borde läsa upp en viss dikt där ”hen skriker hela tiden”.
– Men Frej, du skriker ju i ALLA dikter, fick jag till svar, säger Frej och skrattar.
– Jag står och skriker på publiken i princip hela tiden, haha.
Nyligen var Frej Haar i Rom och det kommer att resultera i en videodagbok och en massa texter som kommer att läggas upp på nätet.
De två vännerna, bägge ganska färska 20-plussare, förefaller vara varandras ivrigaste påhejare. Renée Gyllensvaan peppar Frej Haar och berömmer saker som hen redan hunnit lägga ut på internet. Ibland har Frej glömt att något finns därute att lyssna på. Och Renée säger å sin sida att hen har ångest för att musiken ska bli tillräckligt bra. Då kliver Frej in i samtalet igen och berömmer, och inte bara musiken Renée skapar.
– Renée skriver arga, feministiska, postmodernistiska texter, säger Frej Haar och ler.
– Jag är en postmodernist som är emot postmodernismen, säger Renée Gyllensvaan på vad som bara verkar vara halvt på allvar.
– Rent feministiskt kommer jag från en anglosaxiskt poststrukturalistisk bakgrund, fortsätter hen.
”Pinkwashing”
Sådär håller de på när de pratar. Frej Haar är den som håller mest låda men de är följsamma och konversationen böljar på ett sätt som den bara kan göra mellan två personer som känner varandra väl. Det är många leenden och halvinterna puffanden som för samtalet framåt. Även när ämnena är allvarliga.
– Jag tror vi kommer att skapa dålig stämning med den nya, avslutande dikten, men den har ett syfte. Folk brukar inte uppskatta om en avslutar med att kitisera Pride.
– Det värsta med Pride överhuvudtaget är alla rosa pengar, fyller Renée Gyllensvaan i.
– Pride har blivit ett jippo med så kallad ”pinkwashing”. Det är mycket ”Nu är jag queer för en vecka” och sen återgår allt till det vanliga, till de förtryckande strukturerna. Det är ju ironiskt att ett företag som Toyota varit regnbågsvänliga under Prideveckan eller att något snabbköp har regnbågsmuggar, säger Frej.
Ord och inga visor. Eller kanske snarare: poetry slam och elektroniska ljud.
