I journalisten Patrick Radden Keefes bok ”Smärtans imperium. Berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen” skildras en familjedynastis uppgång och fall. Det är en blodisande historia – skickligt översatt av Eva Johansson – om medicinens upphovspersoner och den mest hänsynslösa marknadsföringskampanjen i modern tid. Och det ska sägas med en gång: läsare med högt blodtryck varnas. Familjen Sackler får en knarkkung som Pablo Escobar att framstå som empatisk.

Ett marknadsföringsgeni

Historien börjar på 1950-talet med den unga läkaren Arthur Sackler. Tidigt förstod han att amerikaners smärta inte tas på allvar. Sackler hade gjort sin AT-tjänst på Creedmors ­psykiatriska avdelning i New York och med fasa betraktat hur kvinnor med psykiska besvär behandlades med elstötar och lobotomering. Anledningen var att läkare inte förstod sig på inre smärta. Virginia Woolf uttryckte problemet koncist: ”Minsta skolflicka som blir förälskad har Shakespeare eller Keats till att sätta ord på hennes känslor, men låt en plågad patient försöka beskriva smärtan i huvudet för en läkare och språket sinar tvärt”. När ett företag lyckades syntetisera diazepam på 60-talet såg Arthur sin möjlighet. Familjen Sackler skulle gå i täten för en smärtbehandlings­revolution.

Men Arthur var också ett marknadsföringsgeni. När ­Valium lanserades och Sacklers reklambyrå fick i uppdrag att sälja det visar Radden Keefe hur den empatiska proto-feministen förvandlades till en kemikaliernas Mad Men. Arthur var en pionjär i att bjuda läkare på golfresor och anställa folk från läkemedelsverket. En tidig reklamkampanj för Valium säger allt: föreställande en stressad studentska med en trave böcker i famnen. På så sätt prånglades det vanebildande preparatet ut som en medicin mot tenta-ångest – och med det var ”Big Pharma” född.

En halv miljon döda

Ett vanligt missgrepp i reportageböcker är att författaren spolar fram och tillbaka för att läsaren ska få syn på hur händelser bildar ringar på vattnet. Ett annat tröttsamt grepp är att porträttera ”tids­andan” med blåjeans, popmusik och efterkrigs-optimism för att understryka att man berättar NÅGOT STÖRRE. Radden Keefe gör ingetdera. Han litar istället på att läsaren förstår sammanhanget och att berättelsen räcker. Historien om opioidkrisen har förmedlats förut, men aldrig har Arthur ställts i centrum för den. Radden Keefe har gått igenom tusentals företagsdokument och visar att när familjens läkemedelsföretag Purdue Pharma lanserade Oxycontin på 90-talet, så var det helt efter Arthurs manual. 

När Radden Keefe kommer till lanseringen av Oxycontinet blir jag alldeles kallsvettig. I vad som bara kan beskrivas som en muthärva fick Purdue opioiden godkänd av läkemedelsverket. Företaget anordnade sedan möten med tusentals allmänläkare. Särskilt uppvaktades stora utskrivare av smärtstillande, som företaget internt kallade ”Whales” – en term från kasinovärlden för ”storspelare”. Man uppmanade läkare att skriva ut högre doser under längre tider och lanserade en tablett på monstruösa 160 milligram. Purdue utvecklade också speciella kampanjer för Oxycontin till barn som stukat foten under fotbollsträningen. Läs den meningen igen. Det rör sig alltså om ett preparat som är två gånger starkare än morfin.

När jag letar efter ord för att beskriva resultatet av denna överförskrivning famlar jag efter begrepp som ”folkrättsbrott”. Det kan låta överdrivet, men ­sedan 90-talet har en halv miljon amerikaner dött i opioid­överdoser. Det är fler amerikaner än vad som av­lidit i alla krig sedan 1940-talet. Opioidkrisen beräknas ha kostat USA två miljarder dollar (!) och i för­längningen öppnat upp en gigantisk heroinmarknad. I vissa delstater har befolkningen decimerats.

Opioidkrisens moder

Historien slutar dock inte där. Radden Keefe berättar också om vändningen i början av 2010-talet, då delstat efter delstat började stämma företaget. På museer togs Sacklers namn bort och universitet började tacka nej till donationer. Samtidigt var skadan redan skedd; på parkeringsplatser över hela landet satt tidigare välfungerande vuxna och halvsov medan ungarna skrek i baksätet. För ”Smärtans imperium” är i grunden en tragedi – en berättelse om hur avreglerad kapitalism och gränslös girighet skapat den giftigaste cocktail som världen skådat. Det som gör boken så storartad är att den inte bara visar hur familjen Sackler hade sin roll i detta – utan var opioidkrisens själva ur-moder.

Slutligen är ”Smärtans imperium” en särskilt välkommen bok idag, när världen är upptagen av despoter med kärnvapen. Radden Keefe påminner oss om att det inte bara är statschefer som förstör världen – utan även rövarbaroner. Trots att ­familjen Sackler idag liknar Lady Macbeth när hon desperat för­söker tvätta bort blodet från sina händer har de hundratusentals liv på sina samveten. Jag vågar påstå att Radden Keefes bragd till bok kommer ställas bredvid 2000-talets amerikanska reportage­klassiker – som Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och Barbara Ehrenreichs ”Bar­skrapad” – som en minnesskrift över ett av USA:s värsta illdåd.