Opera är den högsta konstformen av alla. I alla fall på kulturdepartementet. Kungliga operan i Stockholm får varje år närmare en halv miljard från kulturbudgeten, vilket slår alla andra kulturverksamheter med hästlängder. Det är nästan dubbelt så mycket som hela satsningen på nationell och internationell ungdomsverksamhet, tvåhundra miljoner mer än det totala filmstödet och tre gånger så mycket som det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter. 

2014 hade Kungliga operan 238 000 besökare, vilket innebär att staten skjuter till 1 900 kronor för varje besök. Dyrt!

– Det beror på att det är så enormt mycket folk inblandade i produktionerna, säger Peter Kollarik, chefsproducent på operan. 

– Till att börja med är det en stor orkester på upp till 80 personer, sedan är det en kör på 50 personer. Sedan tillkommer alla på och bakom scen. Och opera är en internationell marknad, så om du ska ha internationell toppklass får man betala efter den taxan. 

Det är naturligtvis en prioritering. Den kulturpolitiska idén är att en levande nationell operascen i topp ska göra att ljuva toner också sipprar ned till kulturlivet nedanför, som främjas av att en institution som Kungliga operan tillåts ta så stor ekonomisk och fysisk plats i samhället. Är tanken.

Frågan är hur stora sprickorna i scengolvet egentligen är. Enligt Kungliga operan själva är de stora, både bokstavligt talat (just nu förbereds en renovering av Operan för runt två miljarder kronor) och i symbolisk mening. Sedan Birgitta Svendén tillträdde som ny chef 2009 har hon jobbat hårt för att locka till sig ny publik och bjuda in en bredare allmänhet att utnyttja lokalerna. 

– Ett av målen är att kontinuerligt ta in nya verk och öppna upp för andra aktiviteter än opera. Vi vill också bygga vidare på vårt samarbete internationellt och kunna locka de bästa artisterna till Kungliga operan, säger Birgitta Svendén till DN.

En del av den planerade renoveringen handlar just om att göra huset mer tillgängligt, bland annat ska barn och ungdomsverksamheten få en egen scen och nya barer och caféer ska locka till spontana besök.

Och hur det än är med nedsippringsteorin har operan i sig fått allt större spridning utanför de murriga sammetssalongerna de senaste åren. Bland annat har SF sedan i höstas börjat visa liveopera på bio, Folkoperan i Stockholm fyllde halva Globen med sin uppsättning av Carmina Burana, och flera digitala satsningar gör just nu opera mer tillgängligt för de breda massorna än någonsin. Bland annat lanserades förra veckan ”The Opera Platform” av Opera Europa och Arte, en digital tjänst där man kan strömma operaföreställningar från femton stora operahus gratis. Och så har vi Malena Ernman, som gett konstformen ett folkkärt ansikte.

– Förut var operan en väldigt sluten värld, även för oss som var i branschen, men det har verkligen ändrats de senaste åren, säger Peter Kollarik. 

Han tror att satsningarna på tillgängligare föreställningar bara kommer att öka. 

– Det är ju inte bara dyrt att producera opera, det är väldigt dyrt för vanligt folk att gå och se den också.

Hur jobbar ni för att nå en yngre publik?

– Vi sätter upp föreställningar som riktar sig till unga, till exempel gjorde vi nu senast en variant på Mozarts Don Giovanni, där vi behöll den fantastiska musiken men gjorde om storyn och satte en kvinna i huvudrollen. Den klassiska operan bygger ofta på väldigt mossiga historier, men det är musiken som kommer först. Folk går dit för att få en andlig upplevelse av musiken snarare än för historiernas skull, tror jag. Folk älskar fortfarande musiken i de gamla operorna. Men det finns fortfarande mycket att göra vad gäller handling och innehåll. 
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.