Hanna (Katia Winter) står mitt i livet och karriären. Men kanske med lite för mycket betoning på ”står”. Som i still. Jobbet må vara kreddigt och lönen hög, men hon har svårt att räcka till för den ­gnälliga partnern och även den ­gemensamma sonen. En soffa stor som ett skepp och dyr som en bil är viktigare än tid ­tillsammans i Hannas värld.

Efter lite genretypisk ­dramatik står Hanna plötsligt utan vare sig jobb, partner, vän eller ens en soffa att sova på. Pank är hon också, på grund av den egenbeställda lyxsoffan som tömde kontot.

Entré för personlig kris. Entré även för den yngre tjejen Liv (Vera Carlbom) – en slags blandning av hipp storstadstjej och fri själ, som hjälper till att öppna Hannas vyer – för framför allt onani och det kvinnliga könet.

”Året jag slutade prestera och började onanera” är som roligast när den tar i rejält. Det är när ljudboken om könsbetraktning läcker ut genom arbetsplatsens ljudsystem via en bortglömd bluetooth eller när killen för kvällen får ett samtal av sin sjuka mamma mitt i crescendot av dejtens ­finalaktivitet som det blir högst skratt i biosalongen. Även scenen där Hanna bokstavligen stapplar in på ett utvecklingssamtal i en ”walk of shame” på flygbränsle.

Manuset må ha sina små brister, men humorn vilar väl i den här filmens ensemble. Katia Winter, som mest haft en hyfsat framgångsrik Holly­woodkarriär, är väldigt bra i huvudrollen och som komedienn på svenska. Hon visar upp ett rejält register som här spänner från riktiga känslor till att hantera dråplig, dumrolig situationskomik. Även Henrik Dorsin, Hannes Fohlin och andra mindre roller medverkar till en genuin helhetskänsla. Debutanten Vera Carlbom sköter sig bra hon med, men tyvärr är hennes roll skriven väl platt och stereotyp. Jag orkade inte räkna hur många gånger hon drar sitt mantra ”fittan först!, men det var tillräckligt många för att hinna bli mer tjatigt än roligt.

”Året jag slutade prestera och började onanera” kanske inte skapar något nytt inom sin genre. Men den är klart underhållande och gissningsvis full av igenkänning för alla som har en ”fitta”, om jag ska låta mig språksmittas av filmen. Det räcker gott.